Samlingar i entomologiska avdelningen

Hans Silfverberg

Naturhistoriska centralmuseets insektsamlingar omfattar numera drygt 9 miljoner exemplar. Fjärilar och skalbaggar utgör de största grupperna, steklar och tvåvingar är också rikt representerade. Något under hälften av djuren är insamlade i Finland, de övriga är utländska. Museets samlingar har uppnått sin nuvarande omfattning under en tid av över tvåhundra år.

• Expeditioner (Tab. 1)
• Resor av museet (Tab. 2)
• Insektsamlingar (Tab. 3)
• Regelbundna donatorer (Tab. 4)

Innehåll

Åbo Akademis tid

De äldsta insekterna i museet insamlades under 1700-talet. Då var rikets vetenskapliga centrum i Uppsala, där Carl Linnaeus, efter 1761 Carl v.Linné, var professor. Men zoologer verkade också vid Åbo Akademi, och vissa av dem samlade insekter. Den första vetenskapliga entomologen var Isaac Uddman (1733-1781), som bl.a. studerade insektfaunan i Åbo-trakten. I museets samlingar finns insekter som Uddman samlat och Linné namngav år 1761, de är sålunda Linnés typer. Åren 1780-1816 verkade Carl Niclas Hellenius (1745-1820) som professor i naturkunskap; under hans period växte Akademins samlingar inte nämnvärt, men han donerade sina egna samlingar till Akademin då han avgick från tjänsten. En annan betydande entomolog under de åren var Gabriel Bonsdorff (1762-1831), han donerade sin samling till Akademin år 1819. Vidare hade botanices demonstratorn Lars Johan Prytz (1789-1823) en omfattande insektsamling, som han överlät till Akademin år 1819.

När Finland till följd av kriget 1808-09 anslöts till ryska imperiet, kunde Åbo Akademi fortsätta sin verksamhet utan större avbräck. Småningom vaknade emellertid tanken att man borde framför allt studera storfurstendömet Finlands natur. Denna princip drevs energiskt av Hellenius’ efterträdare på professorsposten Carl Reinhold Sahlberg (1779-1860). Han samlade själv ivrigt insekter, han tog sina elever på exkursioner i Åbo-trakten, och han skickade några studenter på längre insamlingsresor till det inre av Finland och till Lappland. År 1821 grundades Societas pro Fauna et Flora Fennica, allmänt känt som Fauna-sällskapet, med första mål att sammanställa en samling av finländska djur och växter. Sahlberg valdes till sällskapets första ordförande. Snart fick man rikliga material från olika delar av landet, betydande bidragsgivare var bl.a. kyrkoherden i Muonio Mathias Kolström (1763-1829) och kyrkoherden i Utsjoki Jacob Fellman (1795-1875). Aktiviteten höll sig ändå inte helt inom Finland, Sahlberg bytte material med utländska kolleger, år 1821 köpte Akademin Zieglers insektsamling från Wien, och år 1824 beviljades Carl Tams (1803-1836) och Adolf Dammert (1800-1858) ett stipendium för en exkursion till Krim och Kaukasus, från vilken de återvände år 1826 med ett stort antal djur och växter.

Så utvecklades de naturalhistoriska samlingarna på ett lovande sätt till dess att Åbo brand 4-5.9.1827 ödelade det mesta av staden, och det mesta av samlingarna. Några studenter räddade Sahlbergs insektsamling, vissa andra delar kunde också räddas, men det allra mesta förtärdes av lågorna.

Kejserliga Alexanders-Universitetet

Efter Åbo brand flyttades universitetet till Helsingfors. Sedan den omedelbara förlamningen lättat, ville såväl universitetet som Fauna-sällskapet ersätta vad som förlorats. Universitetet köpte Sahlbergs samling år 1828. Därefter organiserades en expedition till Lappland som fyra studenter företog år 1830, och år 1831 köptes av den i S:t Petersburg avlidne Johannes Hennings insektsamling; Hennings samling omfattade framför allt ryskt material, mycket av det insamlat i Sibirien. Många medlemmar i Fauna-sällskapet bidrog med nytt material, och sällskapet fick dessutom motta A.L. Ahlstedts (1807-1858) och A. Caloanders (1799-1841) insektsamlingar. Redan tio år senare sades det att man bara sällan fick nya finländska arter till samlingen – en klagan som nog visade sig förhastad.

Vill man känna faunan, måste man känna arternas utbredning. För detta ändamål understödde Fauna-sällskapet insamlingsresor till olika delar av landet. Från och med år 1838 företogs talrika sådana resor (Tabell 1). Under några årtionden var universitetets och Fauna-sällskapets samlingar formellt separata, trots att också sällskapets samlingar var inhysta i universitetets utrymmen, men år 1858 överlät sällskapet samlingarna till universitetet, enligt överlåtelsedokumentet 3052 arter i 8396 exemplar. Därefter kom alla nytillskott direkt till universitetets samlingar. Alltsedan 1870-talet har accessionsrapporter ingått i serierna Meddelanden af Societas pro Fauna et Flora Fennica och Memoranda Societatis pro Fauna et Flora Fennica.

Fauna-sällskapet strävade under dessa år till att utreda Finlands fauna. Samtidigt företog flera av universitetsforskarna och –studerandena forskningsresor till avlägsna trakter, oftast inom Ryska riket. Många finländska forskare verkade under 1840- och 1850-talet i Alaska, av dessa samlade bl.a. R.F. Sahlberg, H.J. Holmberg, F.C. Frankenhaeuser, U. Cygnaeus och A. Collan insekter. Några av dem samlade också i Sibirien, dessutom reste mången annan forskare i Sibirien och Central-Asien (Tabell 2). De här insamlingarna resulterade i ett stort antal arter som var nya för vetenskapen, och vilkas typer sålunda finns i Helsingfors. Åren 1849-51 företog R.F. Sahlberg en insamlingsresa till södra Brasilien, men av hans material kom bara en del till Helsingfors. Johan Martin Jacob af Tengström (1821-1890) besökte Java år 1849, från de fjärilar han hade med sig från resan beskrevs åtskilliga nya arter. Dessutom företogs vissa kortare insamlingsresor inom Europa.

Insektsamlingar var ursprungligen avsedda att fungera som hjälp vid artbestämning, och därför var det viktigt att ha möjligast många arter. Ytterligare exemplar av samma art betraktades snarast som material för byte, speciellt om de kom från samma lokal. Senare vaknade insikten om nyttan av större material, men ännu i slutet av 1800-talet förvarades bara ett begränsat antal djur I den egentliga samlingen, de övriga var s.k. dubletter. Många gånger kan man läsa i gamla rapporter hur något skadade exemplar blivit ersatta med nya.

C.R. Sahlberg, som innehade professuren ända till år 1839, var framför allt skalbaggsforskare. Med tiden uppmärksammades också andra insektordningar. Vid mitten av 1800-talet började J.M.J. af Tengström utreda Finlands fjärilfauna, William Nylander (1822-1899) studerade våra steklar, Evert Julius Bonsdorff (1810-1896) undersökte flugor, och Edvard Hisinger (1832-1904) trollsländor. Deras egna insamlingar, Fauna-sällskapets exkursioner och det material många studerande samlade gav konstant tillökning till universitetets insektsamlingar.

Personliga motsättningar inom universitetet hade resulterat i att E.J. Bonsdorff grundade ett eget anatomiskt museum, i vilket också hans flugsamling ingick. Han överlät sitt museum till universitetet år 1859, men det förvarades fortsättningsvis på anatomiska institutionen. När Bonsdorff pensionerades år 1871 flyttades insektsamlingen dit där övriga insekter förvarades.

Mannerheims samling

Greve Carl Gustaf Mannerheim (1797-1854) var en av de ledande statsmännen i sturfurstendömet Finland, han verkade bl.a. som guvernör och som president för Viborgs hovrätt. Vid sidan av detta var han en av sin tids främsta entomologer, med skalbaggar som specialitet, han beskrev hundratals nya arter från olika delar av världen. Hans egen samling omfattade till slut närmare 100 000 exemplar. Själv hade han insamlat bara en mindre del av dessa, främst då från södra Finland och i någon mån från S:t Petersburgstrakten. Det mesta hade andra samlat. I Finland bidrog bl.a. de tidigare nämnda kyrkoherdarna Fellman och Kolström till samlingen, vidare kan nämnas kronofogden i Sordavala Johan Hallonblad samt de inom Viborgs län verkande länsmännen Carl Johan Gråstén och Carl Fredrik Lindberg. Ett antal i Ryssland verksamma finländare samlade också insekter åt Mannerheim, t.ex. Emil Stjernvall vid Kaukasus-fronten under kriget mot Turkiet år 1828-29, Johan Wilhelm Hollberg i Dagestan, Christian Steven i södra Ryssland, och Alaska-guvernören Adolf Etholén.

En stor del av Mannerheims samling hade erhållits genom byte, ofta från berömda samtida entomologer. En del av de på så sätt erhållna exemplaren hade ingått i material använt vid beskrivningen av nya arter. Därigenom ingår i Mannerheims samling förutom hans egna typer också bl.a. Eschscholtzs, Faldermanns, Dejeans, Ménétriés’, Chevrolats och Geblers typexemplar.

Mannerheim köpte också insekter till sin samling. Många av tidens ledande insekthandlare finns upptagna här, såsom J.B.L.Buquet i Paris, J. de Cristofori i Milano, H. Cuming i London, C. Drege i Hamburg, L. Parreys i Wien och J. Sturm i Nürnberg.

Efter Mannerheims död inlöstes hans samling till universitetet. Den bevaras fortfarande separat, och talrika forskare från olika delar av världen har utnyttjat den för sin forskning.

En ny generation tar över

Åren 1867-1883 var Fredrik Wilhelm Mäklin (1821-1883) professor i zoologi. Han var skalbaggsforskare, han hade samlat djur i olika delar av Finland, och skaffade rikligt med utländska insekter för sina egna forskningar. Han var emellertid ingen inspirerande lärare, och han ansåg det onödigt att skaffa större material – han sägs ha frågat hur det skulle gå om museet skulle ha en björn från varje socken. Men under 1860-talet inledde ett antal zoologer sina studier, och de skulle sedermera ge insektforskningen ny kraft.

Johan Axel Palmén (1845-1920), som år 1884 efterträdde Mäklin som professor, samlade under början av sin verksamhet rikligt med insekter i olika delar av Finland. Trots att han senare koncentrerade sig på andra djur, speciellt fåglar, samlade han ännu under Kola-expeditionen år 1887 en myckenhet insekter till museet. Han grundade biologiska fältstationer, först Esbo Lövö, sedan Tvärminne, och dessa fungerade som viktiga baser för insektforskning. Samma tider inledde också Fredrik Wilhelm Woldstedt (1847-1884) och Carl Lundström (1844-1914) sina studier; Woldstedt blev den första som studerade parasitsteklar i Finland, medan Lundström, till yrket läkare, studerade olika dittills försummade tvåvingar. Samtida med dem var också Odo Morannal Reuter (1850-1913), som var den första i Finland att studera bl.a. stritar, tripsar, nätvingar och hoppstjärtar.

Viktigast både för insektforskningens och insektsamlingarnas del under slutet av 1800-talet i Finland var ändå John Sahlberg (1845-1920). Antalet insekter han samlat överstiger långt vad andra samlat, och han beskrev hundratals nya arter. Han exkurrerade över stora delar av Finland, i Ryska Karelen, i Medelhavsländerna och i Centralasien. På museet förenade han flera dittills separata samlingar, vilket underlättade utnyttjandet av dem.

Därtill var John Sahlberg en inspirerande lärare, som fick talrika elever. Den största internationella ryktbarheten vann av dessa sedermera Bertil Poppius (1876-1916), Walter Mikael Axelson (senare Linnaniemi) (1876-1953) och Antti Silfvenius (senare Siltala) (1878-1910); Poppius specialiserade sig på skalbaggar, Axelson på hoppstjärtar och Silfvenius på nattsländor, och i samband med sin forskning samlade de ett rikt material, som sedermera kom till museets samlingar. Många andra av Sahlbergs elever samlade också insekter, åtminstone under studieåren, här skall åtminstone nämnas Aulis Westerlund (1870-1898), som framför allt samlade steklar, Johan Emil Aro (1874-1928), som studerade dagsländor, och Karl Emil Stenroos (senare Kivirikko) (1879-1947). Flera av Sahlbergs elever företog resor förutom i Finland också i bl.a. Sibirien och Centralasien (Tabell 2).

Under sina resor träffade Sahlberg också den finländske järnvägsingenjören Constantin Ahnger (1855-1942). Denne verkade under årtionden i rysk och senare sovjetisk tjänst, främst i Turkmenien och i södra Ryssland. Han samlade insekter som hobby, och började, därtill ombedd av Sahlberg, skicka djur också till Helsingfors. Detta fortsatte i årtionden, och även sedan han återvänt till Finland på 1930-talet, fortsatte Ahnger att förse museet med insekter.

År 1908 fick museet emotta som donation G.A. Duskes insektsamling. Duske hade verkat i S:t Petersburg, hans samling inkluderade talrika fjärilar från södra Ryssland och fjärilar insamlade under storfurst Nikolaj Mihailovitjs Sibirien-expedition; dessutom ingick där rikligt med skalbaggar.

Även Ernst Evald Bergroth (1857-1925) var en internationellt berömd entomolog. Han var till yrket läkare, men studerade dessutom skinnbaggar. Hans studier omfattade djur från hela världen, han gjorde inte själv många insamlingsresor men fick sig tillsänt material som andra samlat. Då han bestämt upp materialet, och ibland till och med beskrivit nya arter, fick han på hävdvunnet sätt behålla dubletter. Även Bergroths samling kom slutligen till museet.

I det självständiga Finland

När Finland vunnit sin självständighet kom insektforskningen är mer att koncentrera sig på den inhemska faunan. Orsakerna var många, delvis var det fråga om en allmän medborgarkänsla, å andra sidan kunde många av de områden inte mera nås, där talrika finländska forskare verkat, från Ostkarelen ända till Sibirien. Till saken inverkade också att många av de forskare som mest studerat utländska faunor dog i dessa tider – Poppius år 1916, J. Sahlberg år 1920 och Bergroth år 1925. Dessutom började entomologerna specialisera sig, många slog sig på tillämpad forskning, andra på genetik eller fysiologi.

Universitetets insektsamlingar hade bevarats i universitetets huvudbyggnad under 1800-talet. Fauna-sällskapet hade åter haft sina samlingar i botaniska institutionen. När botaniska institutionen år 1902 fick en ny huvudbyggnad, ordnade man där ett tillfälligt rymligare utrymme för insektsamlingarna. Men först när zoologiska institutionen och zoologiska museet fick tillgång till förra Alexander-gymnasiets hus lättade utrymmesbristen. Museet flyttade år 1923 till dessa utrymmen, där det fortsättningsvis verkar.

Alltsedan år 1919 har zoologiska museets entomologiska avdelning verkat som en separat enhet. Dess föreståndare var åren 1919-1955 Richard Frey (1886-1965). Han var dipterforskare, och en av de få som också befattade sig med utländska insekter. Han gjorde flera insamlingsresor inom Finland, men också till utlandet, och han påbörjade den undersökning av de atlantiska öarna som sedan andra finländska entomologer fortsatte. Utöver material som han själv samlat skaffade han till sin egen samling utländska insekter genom byte eller köp, sålunda köpte han t.ex. Georg Böttchers flugsamling, i vilken det ingick talrika exemplar från Filippinerna. Han beskrev ett stort antal nya arter, och i hans samling ingår många typer. Sedan Frey pensionerats inlöste universitetet hans samling till museet.

Andra personer som verkade länge inom entomologiska avdelningen var Håkan Lindberg (1898-1966), Wolter Hellén (1890-1979) och Adolf Nordman (1900-1976). De samlade talrika insekter i olika delar av Finland, Lindberg främst skalbaggar och hemipterer, Hellén framför allt skalbaggar och steklar, och Nordman huvudsakligen fjärilar. Lindberg gjorde också några långa utlandsresor, t.ex. samlade han tillsammans med sin far Harald Lindberg år 1926 insekter i Spanien och Marocko.

Entomologer verkade också på annat håll. Mången forskare på zoologiska eller genetiska institutionen sysslade helt eller delvis med insekter, och deras samlingar kom med tiden till museet. Bland dem bör nämnas Alexander Luther (1877-1970), Harry Federley (1879-1951), Holger Klingstedt (1900-1947), Pontus Palmgren (1907-1993), Esko Suomalainen (1910-1995) och Ernst Palmén (1919-1991). Många studenter gjorde också sina pro gradu-arbeten på insekter. En del av dem fortsatte sedan som amatörentomologer, andra slutade helt med sådant, men också deras material kom ofta till museets samlingar. Däremot skaffade sig olika institutioner för tillämpad entomologi vanligen egna samlingar, och insektmaterial som studerats där stannade då vid institutionerna.

Det är också skäl att nämna det krigstida Ostkarelen-projektet. År 1941 tillsatte undervisningsministeriet en kommission för att organisera forskningen inom de områden finländska trupper ockuperat, och under åren 1942-1944 deltog många finländska entomologer i det. Lauri Tiensuu (1906-1980), med flugor som specialitet, var assistant på Kentjärvi biologiska station, Wolter Hellén, Jarl Carpelan (1897-1954) och Erik Thuneberg (1897-1981) företog insamlingsresor till Ostkarelen, och många entomologer i krigstjänst samlade insekter, till och med helt i frontlinjen. Bland dessa kan nämnas framför allt Stephan Platonoff (1917-1944), Ernst Palmén, Eero Lankiala (1897-1958) och Viljo Karvonen (1901-1989), vilka verkade i Svir-området, de rikliga mängder av framför allt skalbaggar och fjärilar de samlat ingår i zoologiska museets samlingar.

Amatörerna har spelat en stor roll inom Finlands entomologiska utforskning. Yrkesentomologerna är trots allt ganska fåtaliga, men hundratals personer är intresserade av att samla insekter, och ofta också av att studera deras levnadssätt. Många amatörer har studerat naturvetenskaper, åtskilliga lärare, forstmästare och läkare är exempel på detta, men amatörentomologer påträffas inom alla slag av yrken. De flesta finländska amatörentomologerna samlar inhemska insekter, och som en följd av dettä är framför allt fjärilarnas och skalbaggarnas utbredning i Finland exceptionellt väl kända. Ett antal amatörer har också samlat i utlandet, speciellt kan här då nämnas Harald Lindberg (1871-1963), vars skalbaggssamling till slut omfattade hundratusentals exemplar från Europa och Nordafrika

Under 1800-talet verkade entomologerna tillsammans med andra zoologer och botanister inom Societas pro Fauna et Flora Fennica. Under 1900-talet grundades emellertid ett antal specialiserade föreningar. Först bland dem var Helsingfors Entomologiska Bytesförening, med syftet att organisera insektsamlarnas byte av material. Bytesföreningen har under sin verksamhet också donerat talrika insekter till museet. Den första direkt vetenskapliga entomologiska föreningen var Entomologiska Föreningen i Helsingfors, stiftad år 1919, senare tillkom Suomen Hyönteistieteellinen Seura år (1935) och Lepidopterologiska Sällskapet i Finland (år 1955). Dessa föreningar har erbjudit en möjlighet för yrkesentomologer och amatörer att råkas, och på så vis har våra talrika amatörer kunnat få en plats inom den vetenskapliga insektforskningen.

Många amatörer har undeer årens lopp byggt upp stora insektsamlingar. Många sådana samlingar har sedermera kommit till museet, några som donationer, andra testamentariskt, dessutom har museet köpt några speciellt värdefulla samlingar. Tabell 3 presenterar viktiga sådana samlingar, som kommit till museet. Dessutom har många samlare donerat insekter till museet år efter år, tabell 4 visar viktiga sådana donatorer utöver dem som nämns i tabell 3.

Hemma och i utlandet

Kriget innebar inte något abrupt avbrott i finländsk entomologi. Museisamlingarna hade visserligen varit evakuerade undan bombningar, men de fördes strax tillbaka till museet. Småningom vann emellertid en mera internationell inriktning ökad betydelse. Vid zoologiska museet fortsattes den av Frey inledda forskningen rörande de atlantiska öarna, speciellt Håkan Lindberg var här aktiv. Också andra museianställda riktade en del av sina insamlingsresor till utlandet. Museisamlingarnas tillväxt har ställt ökade krav på personalen, och någon gång har t.o.m. nya tjänster inrättats. Åren 1957-81 leddes entomologiska avdelningen av Walter Hackman, andra som verkade på museet dessa tider inkluderade bl.a. Paavo Kontkanen, Pekka Nuorteva, Jouko Kaisila, Bernhard Lindeberg och Antti Jansson. År 1982 blev Martin Meinander chef för avdelningen, han efterträddes år 1991 av Olof Biström.

År 1962-64 besökte en forskargrupp Sudan, detta var början till en utforskning av det tropiska Afrika, där speciellt Rauno Linnavuori men också andra samlat omfattande insektmaterial till museets samlingar. Från detta material har talrika nya arter beskrivits. Senare har Linnavuori samlat till museet insekter från Främre Orienten, speciellt från Iran.

Ett forskningsprojekt lett av Kauri Mikkola utforskade från och med år 1982 insektfaunan i Sibirien och senare också Nordamerika. Framför allt handlade det här om fjärilar. I expeditionerna deltog av museets forskare vidare Hans Silfverberg, Antti Pekkarinen, Heikki Hippa, Gunilla Ståhls, Jukka Jalava, Pekka Vilkamaa, Larry Huldén, Lauri Kaila och Jaakko Kullberg.

Museet har också arrangerat rena insamlingresor till fjärran länder. År 1996 samlade Anders Albrecht, Olof Biström, Kauri Mikkola och Anders Wikberg material i Nepal, och senare samma år gjorde Olof Biström, Marko Nieminen, Juhani Terhivuo och Pekka Vilkamaa en insamlingsresa till Usambara-bergen i Tanzania. Åren 2005 och 2006 arrangerades insamlingsresor till ön Lesbos i Grekland, i dessa deltog bl.a. Olof Biström, Ville Heimala, Lauri Kaila, Elvira Rättel, Hans Silfverberg, Gunilla Ståhls-Mäkelä, Juhani Terhivuo och Pekka Vilkamaa.

När det gäller utforskningen av insektfaunan i Finland och närliggande områden, har forskarna vid museet samlat stora mängder på egen hand. Dessutom har det funnits mera omfattande målinriktade projekt. Ett sådant var lågfjällsprojektet år 1980, då nästan hela personalen samlade insekter på Iso-Syöte i Pudasjärvi samt Kätkätunturi och Levitunturi i Kittilä. Naturskyddsaspekter har också spelat in, bl.a. har Olof Biström undersökt faunan i Pyhähäkki naturpark (1984 & 1989) och i Noux insjöplatå (1989-90), Hans Silfverberg har samlat på Ingå Bastö (1993-94), Lauri Kaila och Petri Martikainen studerade vedsvampsinsekterna i olika typer av skogar (1990-94), och ett projekt under ledning av Jyrki Muona samlade ett stort material i gammelskogar i östra Finland (till museet 1997). Med sådana projekt har museet fått omfattande material till sina samlingar

Museet har fortsättningsvis fått insekter av utomstående. Såsom tidigare, har många studenters och forskares studiematerial funnit sin väg till samlingarna. Ett mycket omfattande material kom från Tomas Roslins studie över dyngbaggar (2001). Vid olika exkursioner har insekter samlats också till museet, både i Finland och i utlandet. Någon gång har exkursioner ordnats uttryckligen för att samla insekter till museet, sådana företog t.ex. Svenska Naturvetarklubben till Åbolands yttre skärgård (1960 &1961), till Koli (1964) och till Lill-Själö (1973). Bland utländska tillskott bör speciellt nämnas Paul Grotenfelts grekiska fjärilar, speciellt dessa trakters småfjärilar är till största delen okända.

En vetenskapligt mycket betydande anskaffning var inköpet av Angelovs vivelsamling år 1993. I denna samling ingår ca. 50000 exemplar, till största delen från Bulgarien, men mycket också från andra delar av Sydeuropa, och från Centralasien. Ett stort antal typer ingår i samlingen, förutom av arter som Angelov beskrivit också bl. a. Apfelbecks, Reitters och Dieckmanns typer. Bland andra inköp kan nämnas fjärilar, insamlade av R. Lindt och U. Jürivete i Centralasien.

År 1902 grundades universitetets agrikulturell-entomologiska inrättning, sedermera känd bl.a. som institutionen för lantbruks- och forstzoologi, och nu senast som institutionen för tillämpad biologi. Institutionens första föreståndare var Enzio Reuter. Först skaffade man till institutionen s.k. biologiska samlingar, främst för undervisningsändamål, men snart också systematiska samlingar. Många entomologer gav donationer till dessa, vidare skaffade man till institutionen sådana samlingar som Arthur Bomans och Bertil Poppius efterlämnade samlingar, Walter Mikael Linnaniemis diptersamling och den från Tyskland inköpta H. Wazdeks diptersamling. Senare tillkom bl.a. Jaakko Listos och Johannes Linkolas samlingar, och en stor del av John Sahlbergs samling. Stora tillskott kom sedermera med Arvi Saarinens växtstekelsamling, Rabbe Elfvings skalbaggssamling, Eitel Lindqvists växtstekelsamling samt Erkki Valkeilas, Aimo K. Merisuos och Viljo Karvonens stekelsamlingar. Det är också skäl att nämna Erkki Peltonens samling av fjäril- och växtstekellarver. Vidare fick intitutionen år 1975 överta de samlingar som tillhört Lantbrukets forskningscentrals avdelning för skadedjur. Institutionens personal och studerande, samt även utomstående, bidrog fortsättningsvis med tillägg till samlingarna, bland dessa kan speciellt nämnas Jaakko Kangas, Paavo Kontkanen, Martti Koponen, Jonny Perkiömäki, Mauno Pohjola, Uunio Saalas och Lauri Tiensuu. År 2006 överläts dessa samlingar till Zoologiska museet.

I detta nu utnyttjas Zoologiska museets insektsamlingar flitigt. Mången finländsk entomolog studerar insekternas systematik, ännu flera studerar deras levnadssätt, deras nuvarande och tidigare utbredning, och många andra entomologiska frågeställningar. I denna forskning är museets samlingar nödvändiga, i större eller mindre utsträckning. Talrika utländska forskare har också utnyttjat våra samlingar, liksom finländska forskare kan låna material från utländska museer. Så skall det vara, samlingarna är inte ett självändamål, de står i forskningens tjänst.

Förutom de egentliga samlingarna har museet också under senare tider sammanställt olika register och datafiler rörande insekterna. Denna verksamhet kommer att öka i betydelse, men är än så länge i ett inledningsskede. Några kataloger har publicerats över typexemplar i museet, och avsikten är att fortsätta med det i en eller annan form. Den molekylbiologiska forskning, som inletts på museet, kommer också att ställa sina krav rörande museets kommande utveckling.