Aleksi Lehikoinen och comms Viikki

En färsk undersökning visar att flyttfåglarna anländer allt tidigare på våren till både Europa och Kanada. Det här är en direkt följd av klimatets uppvärmning. I medeltal anländer fåglarna ca en vecka tidigare än vad de gjorde för 50 år sedan och med samma har vårens flyttningsperiod blivit allt längre.

Början av vårflyttningen har tidigarelagts mest hos kortdistansflyttare som övervintrar i Europa och Nordamerika. Hos dessa arter, t.ex. sånglärka, tofsvipa och ringduva, är förändringen ca 1,5–2 dygn per decennium. Hos långdistansflyttare som övervintrar i tropiken, t.ex. ladusvala och näktergal, är motsvarande förändring ca 0,6–1,2 dygn per decennium.

På basis av förändringar i ankomstdagens median, har fåglarnas vårflyttning i snitt tidigarelagts med drygt en vecka sedan slutet av 1950-talet, berättar Aleksi Lehikoinen från Naturhistoriska centralmuseet, som är en del av Helsingfors universitet.

Hos en del arter har flyttningens tidpunkt förändrats betydligt snabbare. Till exempel hos sångsvanen är medianen för ankomstdatum nu några veckor tidigare än på 1980-talet.

Vårflyttningen har ändå inte ändrats symmetriskt inom säsongen. De sist anländande individerna, som typiskt är unga och oerfarna, har tidigarelagt sin flyttning bara en aning. Det är de första individerna som har största orsaken att allt tidigare infinna sig på häckningsplatserna, medan de sist anländande flyttarna ofta inte kommer att häcka överhuvudtaget, vilket leder till att de inte heller har så bråttom att ta sig norrut. Därför har hela flyttningsperioden blivit längre.

De observerade förändringarna visade sig hänga samman med lokal temperatur. Ju varmare vår, desto tidigare satte flyttningen igång och desto längre var arternas flyttningsperiod. Lokala skillnader i klimatets uppvärmning förklarade också lokala skillnader i hur mycket flyttningen har tidigarelagts.

Fåglarnas vårflyttning har tidigarelagts mera i Europa än i Kanada, eftersom vårens temperaturer har stigit snabbare här, berättar Andreas Lindén vid Yrkeshögskolan Novia.

Forskningen baserar sig på långfristiga uppföljningsdata av nästan 200 arters förekomst på 21 fågelstationer i Nordeuropa och Kanada. De längsta tidsserierna börjar kring decennieskiftet 1950–60. I studien representerades Finland med data från Hangö och Jurmo fågelstationer, som till största delen var insamlat av frivilliga fågelskådare. Forskningen är publicerad i den internationellt erkända vetenskapliga tidskriften Ecological Indicators.

Tidpunkten och förändringar i våra flyttfågelarters vårflyttning på Hangö fågelstation kan granskas nu också i flyttfågelportalen "Haahka" (även på svenska): https://haahka.halias.fi/.

Tilläggsinformation:

Länk till forskningsartikeln:
https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S1470160X19301013?dgcid=author

Länk till Hangö fågelstations (Helsingforstraktens ornitologiska förening Tringa r.f.) hemsida:
https://www.halias.fi/

Länk till Jurmo fågelstations (Turun Lintutieteellisen Yhdistys) hemsida:
https://www.tly.fi/jurmon-lintuasema/

Aleksi Lehikoinen, akademiforskare, Naturhistoriska centralmuseet, Helsingfors universitet, 045 1375732, aleksi.lehikoinen@helsinki.fi

Andreas Lindén, specialforskare, Yrkeshögskolan Novia, 050 3446399, andreas.linden@novia.fi