De första vetenskapliga trädgårdarna grundades under renässansen. Till Norden kom den nya institutionen för över 400 år sedan. Nuförtiden finns det över 2 500 trädgårdar i 150 olika länder. Men vad är egentligen en botanisk trädgård?

Definition och historia

De botaniska trädgårdarna anses ha fötts på 1540-talet i Italien. Den alldeles första grundades i Pisa år 1543, de följande i Padova år 1545 samt i Florens och Bologna år 1547. Grannarna följde snart italienarnas exempel och vetenskapliga trädgårdar grundades ännu under 1500-talet i bl.a. Prag, Leiden och Heidelberg. Nordens första botaniska trädgård grundades i Köpenhamn år 1600. Storbritanniens första grundades år 1633 som en del av Oxfords universitet, och Sverige fick sin första år 1655 i Uppsala. Finlands första, nuförtiden Helsingfors universitets botaniska trädgård, grundades i Åbo som akademiträdgård år 1678. Då fick professor Elias Tillandz lov av universitetets konsistorium att ingärda en örtträdgård som användes vid undervisningen och befann sig nära den nutida biskopsgården. Efter Åbo brand flyttades trädgården, tillsammans med resten av universitetet, till Helsingfors och grundades ånyo i Kajsaniemi år 1829. Det första växthuset i den nya trädgården blev klart år 1832, och trädgården öppnades för besökare år 1833. Från och med detta har den betjänat universitetets forskning och undervisning och samtidigt varit en av stadsborna och turister älskad oas mitt i huvudstaden.

Trädgårdsskötsel är såklart en tusentals år gammal form av kultur, men först under renässansen grundades växtsamlingar som anses ha varit vetenskapliga trädgårdar. Vad är det då som gör en trädgård vetenskaplig? Det väsentliga är att växterna i en vetenskaplig trädgård inte endast är estetiska element utan de hör alltid samman med information. Inom ramen för sin internationella samarbetsorganisation har de botaniska trädgårdarna själva definierat sig på följande sätt: ”Botaniska trädgårdar är institutioner, som uppehåller dokumenterade samlingar av levande växter för vetenskaplig forskning, artskydd, förevisning, upplysning och undervisning”. Informationen om växterna syns tydligast på namnskyltarna i trädgården. Dessutom upprätthåller den nutida botaniska trädgården en databas med anteckningar om anländningstiden för varje växtaccession, dess ursprung samt diverse information om dess uppväxt och bruk.

Uppgifter

Bland världens 2 500 botaniska trädgårdar finns institutioner med olika betonade uppgiftsområden. De största trädgårdarna hör, med sina hundratals anställda forskare, till världens viktigaste botaniska forsknings- och undervisningscentra. De mindre trädgårdarna erbjuder främst lokal upplysning t.ex. i samband med en byskola. Tidigare var många botaniska trädgårdar centrala inom ”växtjakten”. Stormakter som eftersträvade ekonomisk framgång sökte med hjälp av botaniska trädgårdar nyttoväxter från olika delar av världen som de ville flytta endera till hemlandet eller mer ofta till sina kolonier. Under de senaste decennierna har skydd av naturens mångfald framstått som en av de viktigaste uppgifter för vetenskapliga trädgårdar. I samband med botaniska trädgårdar grundas skyddssamlingar av odlingsväxter som är genetiskt olika (och därmed olika till sina egenskaper) samt samlingar bestående av de tusentals hotade arter som förekommer i naturen.

Helsingfors universitets botaniska trädgårds traditionella och fortfarande centrala uppgift är att upprätthålla en vetenskaplig samling av levande växter, som kan utnyttjas vid universitetets forskning och undervisning. Nuförtiden deltar också trädgårdens personal i själva forskningen och undervisningen. Som en del av dessa uppgifter sysslar trädgården med internationellt fröutbyte. Finlands universitet fick nyligen en tredje uppgift. Förutom att främja forskning och undervisa, betonar den nya lagen universitetens samhälleliga växelverkan. En dylik funktion har ändå varit en del av den botaniska trädgårdens uppgifter ända sedan den grundandes. Trädgårdens uppgift att betjäna samhället består av att erbjuda besökare tillgång till samlingarna och självstudier, besvara kundernas växtrelaterade frågor, producera populärvetenskapliga publikationer och utställningar samt att fungera som expertmyndighet inom sitt område. Dessutom deltar Helsingfors universitets botaniska trädgård, som en del av ett världsomfattande nätverk av botaniska trädgårdar, i skyddandet av hotade växtarter.

Varifrån kommer botaniska trädgårdens växter?

Grunden för en botanisk trädgårds verksamhet är dess vetenskapliga samling. Det att samlingen är vetenskaplig innebär att växternas ursprung är känt och väl dokumenterat så att de är möjligast värdefulla för forskning, undervisning och upplysning. För att effektivt kunna utföra sina uppgifter behöver den botaniska trädgården en väldigt artrik växtsamling. Också i Kajsaniemi odlas en avsevärd mängd arter som inte påträffas i stadsparkerna eller i privata trädgårdar och inte heller på hemmens fönsterbräden. Vid införskaffandet av växter har de vetenskapliga trädgårdarna två huvudsakliga kanaler som är utom räckhåll för privata medborgare: fröutbytet vetenskapliga trädgårdar emellan, samt vetenskapliga fröinsamlingsexpeditioner.

De institutioner runtom i världen, som upprätthåller vetenskapliga växtsamlingar, erbjuder regelbundet, oftast vartannat år, en förteckning på frön de på begäran kan skicka till sina fröutbytespartner. Helsingfors universitets botaniska trädgård har utbyteskontakter till nästan 500 systerinstitutioner. Pengar byts inte ut inom verksamheten, utan det är frågan om en utbytesaffär som gynnar alla parter. Diverse internationella överenskommelser begränsar ändå importerande och exporterande av biologiskt material. Bland annat krav på ickekommersiellt bruk och förbud att överlåta frön vidare, är vardag i dagens vetenskapliga fröutbyte. Genom fröutbyte skaffar de vetenskapliga trädgårdarna frön till forskningsprojekt som behöver dem, samt framförallt för att odla egna samlingsväxter.

Genom tiderna har botaniska trädgårdar också själva gjort eller understött fröinsamlingsexpeditioner till olika delar av världen. Alltid finns inte ändå denna möjlighet, speciellt gällande små institutioner. Istället stödjer de sig på fröutbyte för att utvidga sina samlingar. Från Helsingfors universitets botaniska trädgård har det under historiens gång inte heller gjorts många resor utomlands, men ändå några betydande. Som den första kan man räkna ekonomie professor vid Åbo Akademi och botaniska trädgårdens prefekt Pehr Kalms resa till Nordamerika år 1748–1751. Av de hundratals växter Kalm hämtade med sig klarade sig inte många. Som hans resas frukt kan man endast räkna två av de nu växande växtarterna i Kajsaniemi, nämligen häckhagtorn (Crataegus grayana) och vildvin (Parthenocissus inserta). De över 200 år senare gjorda insamlingsresorna var däremot en succé. Dessa gjordes i den dåvarande prefekten, professor Timo Koponens ledning till Hokkaido i Japan (1993) nordöstra Kina (1994) och västra Kanada (1995). Av de 988 accessioner som hämtades lever fortfarande 568 i trädgårdens samlingar, varav 229 i Kajsaniemi. Dessutom har botaniska trädgården under de senaste åren gjort eller stött växtinsamlingsresor till Tanzania (1995) och Bulgarien (1998) samt till olika delar av södra Finland.

Ett tredje sätt för en vetenskaplig trädgård att utvidga sina samlingar är via donationer från privatpersoner eller andra håll. På detta sätt kommer det inte många växter, för de flesta donationer kan tyvärr inte tas emot p.g.a. utrymmesbrist. En del rariteter har ändå fåtts till Kajsaniemi den här vägen, till exempel masurbjörk (Betula pendula var. carelica) samt en på samma sätt missbildad form av asp (Populus tremula 'Teisko', vilka donerats till trädgården av Visaseura (”masursällskapet”).

En del samlingsväxter är sådana att de endast kan skaffas genom att köpa dem. Till dessa hör speciellt ettåriga dekorations- och nyttoväxter, vilka också vetenskapliga trädgårdar i huvudsak införskaffar via kommersiella aktörer. Också många fleråriga prydnadsväxter, så som lökväxt- och perennsorter, köps från plantskolor.

Namngivning och klassificering av växter

För människan är det naturligt att namnge och klassificera det hon ser omkring sig, och växter är inget undantag. Det är omöjligt att diskutera om saker man inte har namn på, men lika svårt är det ifall samma sak har många namn. Ett bra namnsystem är både entydigt och så informativt som möjligt. Botaniker har i århundraden bearbetat växtrikets namnsystem för att uppnå dessa mål och arbetet pågår fortfarande.

Namnen

Växter har alltid varit livsviktiga för människan och så länge det funnits kultur har växter namngetts, varje folk på sitt vis. Då vetenskapen utvecklats har man börjat namnge växterna mer systematiskt och konsekvent samt strävat efter att ge varje växtart ett namn som entydigt beskriver och åtskiljer den från andra arter. Då man samtidigt lärde känna allt fler växter blev namnsystemet svårt och invecklat. Ett artnamn var inte längre endast ett namn utan en beskrivning som bestod av flera ord eller t.o.m. flera meningar. Denna ogynnsamma utveckling satte Carl von Linné punkt för då han skapade det binominala systemet, d.v.s. ett namngivningssystem som grundar sig på att varje växt har ett tvådelat namn. I och med Linnés år 1753 utgivna verk Species Plantarum, blev systemet praxis inom botaniken.

Linnés namngivningssätt grundade sig oskiljaktigt på klassificeringen av växtriket. Han tillämpade en redan tidigare utvecklad tanke, nämligen att växtriket består av ett hierarkiskt system var varje växt kan placeras inom en art och varje art tillhör ett släkte. Därmed beslöt han att konstruera växtartens namn av två delar, ett släktnamn och ett artepitet. Under Linnés tid var det allmänna vetenskapsspråket latin, varför också organismernas namnsystem grundar sig på det. I Linnés namnsystem är växtens släktnamn alltid ett substantiv, t.ex. Pinus (tallar). Det artbeskrivande ordet skrivs efter släktnamnet, t.ex. Pinus sylvestris (tall).

Det latinska namnsystemet sitter inte så väl i folkmun, även om det är väldigt användbart som redskap inom vetenskapen. Därför har växterna fortfarande parallella namn, vilka kan indelas i allmänspråkliga och folkspråkliga. Man försöker etablera de allmänspråkliga namnen på samma sätt som vetenskapliga namn. Målet är att varje art skulle ha endast ett allmänspråkligt namn och att varje namn skulle hänvisa till endast en art. Även om de folkspråkliga namnen lever vidare i dialekterna, försöker man i svenskspråkig botaniklitteratur använda endast ett etablerat namn.

Växtarten, vars vetenskapliga namn är Pinus sylvestris har på svenska allmänt kallats både fura och tall. Av dessa har tall valts till det allmänspråkliga namnet. De allmänspråkliga finsk- och svenskspråkiga namnen har också skrivits på botaniska trädgårdens namnskyltar. På en del av skyltarna fattas ändå det allmänspråkliga namnet då man ännu inte hunnit ge ett sådant åt alla världens ca 300 000 växtarter. Dessutom är namngivning av dem alla kanske inte nödvändigt!

Klassificering

Organismernas vetenskapliga namnsystem grundar sig fortfarande i stort på Linnés system. Däremot har man senare slopat den konstgjorda klassificeringen han använde. Den nämligen inte det verkliga släktskapsförhållandet mellan arter, vilket vetenskapsmän senare har påvisat grundar sig på organismers gemensamma utvecklingshistoria, evolution. Då man förändrar klassificeringen är det oundvikligt att man samtidigt också är tvungen att ändra på namnen. Linné beskrev t.ex. den vanliga granen som en del av tallsläktet och gav den namnet Pinus abies. Senare placerades granarna i ett eget släkte Picea och den vanliga granens namn blev Picea abies. För att påvisa klassificerings- och namnförändringar, bifogas namngivaren d.v.s. auktorns namn eller dess förkortning till det vetenskapliga namnet. Den vanliga granens vetenskapliga namn är därför: Picea abies (L.) H. Karst., var L-bokstaven inom parentes hänvisar till artens ursprungliga namngivare Linné, och förkortningen därefter hänvisar till Gustav Karl Wilhelm Hermann Karsten som gav granen det nya namnet.

Den hierarkiska klassificeringen av växter stannar inte på släktnivå. Släktena bildar familjer, familjer bildar ordningar, ordningarna klasser, klasser divisioner, tills vi till slut kommer till hela växtrikets nivå. Växter som hör till en viss klassificeringsenhet har vissa gemensamma strukturella drag, vilka anses bero på deras gemensamma utvecklingshistoria. Under de senaste två decennierna har vetenskapsgrenen som undersöker organismsamhället klassificering, systematiken, utvecklats kraftigt. Nuförtiden undersöks släktskapsförhållanden i stor del med hjälp av arvsmassans, alltså DNA:s uppbyggnad, samt med hjälp av invecklade datoranalyser. Tack vare nya forskningsresultat har man märkt att det funnits en hel del fel i klassificeringen av växtriket, speciellt på högre hierarkinivåer. Å andra sidan har det också blivit allt klarare, att ju högre upp i hierarkin man går, desto mer konstgjorda blir klassificeringsenheterna och desto sämre motsvarar de varandra. Till exempel behöver två benämnda ordningar inte nödvändigtvis vara utvecklingshistoriskt sett ens närapå lika gamla. Dessutom är arterna på denna nivå så avlägset besläktade att synliga gemensamma strukturella drag för hela ordningen kan vara svåra att hitta. Familjenivån är ändå fortfarande viktig inom botaniken, t.ex. då man försöker artbestämma en okänd växt. Därför står också familjenamnet på botaniska trädgårdens namnskyltar (det vetenskapliga familjenamnet slutar alltid med stavelsen -aceae, de svenska med ordet -växter). Det är ändå skäl att notera att på grund av att klassificeringen under de senaste åren utvecklats snabbt, motsvarar en del av skyltarnas familjenamn inte den allra färskaste uppfattningen om släktens plats i familjer eller avgränsningar av familjerna.

Klassificeringshierarkin fortsätter också neråt från artnivå mot mindre enheter. En art kan indelas i underarter (lat. subspecies, förkortas subsp. eller ssp.) och från dem kan man urskilja varieteter (varietas, var.) eller former (forma, f.). Växtarter kan också korsas och som beteckning på det används multiplikationstecknet ×.

Ett specialfall inom klassificeringen är sådana bestånd som människan valt för odling eller förädling, d.v.s. sorter (cultivar, cv.). Till skillnad från egentliga vetenskapliga namn kursiveras sortnamnet inte. Dessutom skrivs det med stor begynnelsebokstav och avskiljs med enkla citattecken, t.ex. Rosa foetida ‘Persian Yellow’ (persisk gulros). Ofta grupperas sorterna enligt gemensamt korsningsursprung, likartad användning eller enligt liknande utseende. Grupperna kan namnges skilt, t.ex. Rosa Rugosa-Gruppen (märk väl, att i motsats till regler för sammansättning av ord på svenska, skrivs ordet ’grupp’ här med stor begynnelsebokstav enligt internationella namngivningsregler).

Botaniska trädgårdens namnskyltar

Namnskyltarna är en väsentlig del av trädgårdens samling. Under decenniernas gång har de gjorts på många olika sätt – genom att måla eller gravera för hand, med graveringsmaskin och med laserutskrivare – samt på flera olika material – trä, metall, plastskivor och akryldekaler. Nedan presenteras modellen för den bestående skylten som används nuförtiden. Man kan fortfarande få syn på skyltar av äldre modell i samlingarna, även om också de sista kommer att försvinna snart. Däremot kan man ständigt se tillfälliga skyltar i trädgården. De används då en ny växt kommit till samlingen och den ännu inte har en bestående skylt eller då växten hålls i samlingarna bara tillfälligt, t.ex. endast under en sommar. De tillfälliga skyltarna innehåller i huvudsak samma information som de beständiga.

De beständiga skyltarnas grundfärg är vit. En röd skylt ges åt de växtarter som är hotade i sitt naturliga utbredningsområde. I växthussamlingarna har en gul skylt getts växter av vilka människan får någon betydande produkt, t.ex. näring, medicin eller fiber.

Accessionens registernummer. Första delen är årtalet då man fått accessionen till samlingen, den senare är ett löpande nummer inom året ifråga. En del av de äldre bestånden har, istället för ett årtal, anmärkningen 00ZZ, vilket betyder att man inte vet det exakta året växten anlänt.

1. Registreringsnummer
2. Vetenskapligt familjenamn
3. Artens vetenskapliga namn. Den första delen är släktets namn, den andra delen artepitetet. Anmärkningen indet. (från latinets indeterminatus) betyder att växten tillsvidare inte kunnat identifieras och därför inte kunnat namnges.
4. Artens finskspråkiga namn
5. Artens svenskspråkiga namn
6. Artens utbredningsområde