Djur konserveras – vardagligt stoppas upp – på många olika sätt beroende på art och ändamål. Majoriteten av de nya däggdjur och fåglar som ska stoppas upp för museets samlingar har hittats döda i naturen eller dött i djurparker.

Konservering av stora däggdjur

Ett stort däggdjur som ska prepareras för utställningssamlingarna undersöks omedelbart när det anländer till museet. Kroppen mäts noggrant och en dödsmask gjuts eventuellt av huvudet. Därpå flås djuret, skinnet bearbetas och benen putsas. Efter detta börjar ett krävande arbete med att återskapa djurets naturliga skepnad.

	Som form för isbjörnen som konserverades för utställningen Världens natur användes en så kallad färdig mannekäng vars ställning ändrades, och genom att utnyttja skinnmåtten modellerade man formen så att den passade det här exemplaret. Modelleringen kräver mycket goda kunskaper i anatomi, för att resultatet ska bli så naturligt som möjligt.
	När man har modellerat formen i den slutgiltiga skepnaden kan man börja limma det garvade skinnet på mannekängen. Före det ska ögonen av glas och tänderna av plast fästas på plats. På bilden syr konservatoreleven Erik Raitanen ihop isbjörnens ram.
	När det limmade och sydda skinnet har torkat finjusteras montaget så att det ser så naturligt ut som möjligt. Därefter kan djuret monteras på plats – här på utställningen Världens natur på Naturhistoriska museet.
	Den färdiga isbjörnen (Ursus marinus) i ett diorama. Största delen av de utställda djuren har monterats i ett landskap som efterbildar den naturliga miljön, ett diorama.

Konserveringens historia

Älgen i brons som står utanför Naturhistoriska museet har skulpterats av Jussi Mäntynen.

Konserveringen inom den naturvetenskapliga branschen har en lång tradition i vårt land. Våra första konservatorer, Magnus von Wright och Jussi Mäntynen, hörde till topparna inom sitt område och är dessutom bemärkta personer inom Finlands kulturhistoria. Båda är också bättre kända som konstnärer än som konservatorer.

Insamlingen av material har en lång tradition i Finland. De första insamlingsexpeditionerna företogs redan för omkring 200 år sedan. Utöver hemlandet omfattade expeditionerna snart alla världsdelar. Direkt jakt hade förr en stor betydelse när det gällde att utöka samlingarna av ryggradsdjur. Idag består största delen av de djur som konserveras av sådana som hittats döda i naturen eller som dött i en djurpark. Naturhistoriska museets samlingar innehåller trots det fortfarande drygt tvåhundra fågelindivider som Magnus von Wright både har skjutit och behandlat.

 

Magnus von Wright

De äldsta uppstoppade ryggradsdjuren i Naturhistoriska museet bär Magnus von Wrights handstil. Von Wright studerade konservering redan på 1820-talet när han tillsammans med sin bror bekantade sig med Naturhistoriska Riksmuseets samlingar i Stockholm för att få modeller för sina illustrationer. I Finland stoppade han upp fåglar för Finlands äldsta vetenskapliga sällskap Societas pro Fauna et Flora Fennicas samlingar. När von Wright utnämndes till konservator för Zoologiska museet 1845 återvände han till Stockholm för att studera de nyaste teknikerna i konservering och hur man bygger upp samlingar. Senare reste han också till St. Petersburg 1850 för att lära sig mera om ämnet. År 1859 utgav von Wright den första handboken om Finlands fåglar. Han verkade som konservator på Zoologiska museet fram till sin död 1868. Nästan ett halvt sekel förflöt innan museet hittade en efterträdare till von Wright.

Jussi Mäntynen

Den andra ordinarie innehavaren av konservatorstjänsten vid Naturhistoriska museet var Johan Richard Mäntynen, bättre känd som Jussi Mäntynen (1886–1978). Liksom naturintresserade på den tiden som rörde sig i skog och mark var Jussi Mäntynen också jägare. Han tyckte att det var motbjudande att kasta bort döda djur och för att undvika ”slöseriet” började han stoppa upp djur som han skjutit. Mäntynens karriär som konservator började med djur som han stoppade upp i undervisningssyfte. Åren 1902–1905 studerade Mäntynen på Finska Konstföreningens ritskola och 1910–1920 utvecklades han som elev till skulptören Alpo Sailo. Vid samma tid verkade han som preparatorsbiträde på Zoologiska museet och från 1917 som preparator. Han utnämndes till konservator vid museet efter att Finland hade blivit självständigt 1919.

Som konservator förnyade Jussi Mäntynen museets konserveringstradition avsevärt. Förut hade konservering inneburit uppstoppning av djurskinn med exempelvis halm, träull eller mattrasor utan några andra försök att efterlikna det levande djuret. Mäntynen introducerade ett nytt sätt att konservera djur med den så kallade skulpturmetoden och presentera dem i naturliga grupper. Metoden hade utvecklats av amerikanen Carl Akeley. Han fäste särskilt uppmärksamhet på att visa exakta anatomiska detaljer och lyckades på ett häpnadsväckande sätt fånga rörelsen hos de stillastående grupperna.

Som skulptör fick Mäntynen sitt genombrott med utställningar i Stockholm 1934 och i London 1939, efter vilket han lämnade Zoologiska museet och flyttade till Stockholm. Man kan fortfarande beundra Mäntynens skulpturer i parker runt om i Europa och USA. Han bevarade sitt intresse för djurmotiv också som skulptör. Älgstatyn i brons som står framför Naturhistoriska museet är ett av Jussi Mäntynens arbeten.

Eirik Granqvist

År 1971 utnämndes Eirik Granqvist till konservator vid Zoologiska museet. Tack vare honom byggdes hela tredje våningen om till en dioramaavdelning. Den delen av däggdjurssalen som visar inhemska däggdjur, sammanlagt 42 dioramor, blev färdig i mars 1976. Granqvist företog också två materialinsamlingsresor till Afrika. Som ett resultat av de här resorna tillkom största delen av de nuvarande dioramor som visar afrikanska djur i sin ursprungliga miljö. Paleontologisk konservering och antropologi hör också till Eirik Granqvists omfattande arbetsfält. År 1979 fick han i uppdrag att konservera en 36 000 år gammal mumifierad bisonoxe, som hade hittats av guldgrävare i Alaska. Idag finns bisonoxen i universitetsmuseet i Fairbanks.  Eirik Granqvist flyttade 1987 till byn Bidon i södra Frankrike, där han satte upp den antropologiska dioramautställningen Prehistorama, som behandlar människans ursprung och evolution. Prehistorama, som har väckt stort intresse världen runt, har nu flyttats till byn Rousson, som också ligger i södra Frankrike.

Tapani Kuivanen

Under Tapani Kuivanens korta tid (1988–1992) som konservator konserverades den afrikanska elefant som Eirik Granqvist hade haft med sig från en insamlingsresa. Den placerades i entréhallen och började familjärt kallas Elmeri av publiken. År 2005 inleddes en omfattande renovering av museibyggnaden, hela museet tömdes och Elmeri evakuerades för några år. När utställningen Världens natur öppnades i det nyrenoverade museet våren 2010 fick Elmeri återvända till museihallen.

Ari Puolakoski

I juli 1992 inledde Ari Puolakoski som överkonservator vid Naturhistoriska museet. Museets basutställningar förnyades aktivt ända till början av 2000-talet, då utställningarna bestod av fisk-, fågel-, skelett- och däggdjurssalar. För dem hade närmare 500 dioramor gjorts, där djuren visades i sina egna livsmiljöer. Dessutom fanns det en utställning i fjärde våningen som berättade om livets historia.

När renoveringen av museet inleddes 2005 måste alla dioramor dokumenteras, monteras ned och flyttas till lagren. Det här var en förutsättning för att byggnaden skulle kunna renoveras.

Genom att tekniken i byggnaden moderniserades genomgick också utställningarnas form en total förändring.  Planerna för förändringen lades upp i intimt samarbete med museets utställningsteam. På grund av den brådskande tidtabellen fanns det ingen möjlighet eller ens orsak att konservera alla djur på nytt, utan man gick in för att använda de tidigare konserverade djuren i så hög grad som möjligt. De förnyade utställningarna byggdes upp under några års tid och i maj 2008 öppnades museet igen för publiken. 2015 vann Puolakoski First Place in Excellence Division i Europeiska Konserveringsmästerskap med en grottleijon rekonstruktion. Idag kan man på Naturhistoriska museet bekanta sig med temautställningar över bland annat Finlands och världens natur.