LUOMUS

Naturhistoriska centralmuseet

Anvisningar

  1. Bakgrund och målsättningar
  2. Taxerarna
  3. Hjälpmedel och tidsbehov
  4. Planering av rutten
  5. Taxeringsperiod
  6. Tid på dygnet
  7. Förhållanden under taxeringen
  8. Taxering i fält
  9. Tolkning av observationerna
  10. Blankettens ifyllningsanvisningar
  11. Upprepning av taxeringen

1. Bakgrund och målsättningar

Taxeringen av vinterfåglar började i Finland vintern 1956/1957. Numera taxeras ca 500 rutter varje vinter. I början gjordes taxeringen bara vid årsskiftet men år 1967 utfördes för första gången en vårtaxering kring månadsskiftet februari–mars och år 1975 utökades programmet ytterligare med en hösttaxering i början av november.

Sedan vintern 2014/2015 räknas också alla sedda och hörda däggdjur (utom människor, husdjur, renar och hundar), även katter. Alla nedan nämnda instruktioner berör tillämpat också däggdjur.

Syftet med vinterfågeltaxeringarna är att utreda

  1. Våra vinterfåglars och -däggdjurs utbredning, riklighet och biotopval.
  2. Förändringar som sker under vintern, mellan vintrar och på längre sikt.
  3. Faktorer som reglerar vinterfåglarnas förekomst, vinterdödlighet och långsiktiga förändringar.

Vinterfågeltaxeringarna ger en tillförlitlig helhetsbild av fågelbeståndet i landets olika delar och inom de viktigaste biotoperna under senhösten, vid årsskiftet och på vårvintern. På grund av att de olika arterna inte är lika lätta att observera, ger metoden dock ingen sann bild av de olika arternas relativa frekvenser.

2. Taxerarna

Taxerarna förutsätts känna igen vinterfåglarna väl, inklusive deras läten. För- och efternamn på alla deltagare i taxeringen registreras för att det skall vara möjligt att via datasök få fram alla observationer en viss deltagare gjort.  

3. Hjälpmedel och tidsbehov

För taxeringsarbetet behövs ett anteckningshäfte, en penna, kikare och naturligtvis också varma kläder. I väglös terräng kan kompass eller GPS-mottagare behövas och skidor för att färdas i djup snö. När taxeringsresultaten för första gången rapporteras elektroniskt är det önskvärt att rita rutten på den elektroniska blanketten. Om du däremot rapporterar dina observationer på en pappersblankett, skall rutten utmärkas på en grundkarta (1:20 000) och en kopia skickas till fågeluppföljningen. Kartan är till nytta när man uppskattar ruttens biotoper. Den är också värdefull att ha i förvar vid ett eventuellt byte av taxerare.

Då ruttens längd bestäms borde målet vara att taxeringen vid årsskiftet varar hela den ljusa delen av dygnet. Detta innebär att rutten vanligen är i södra Finland 8–12 kilometer, i norra Finland 5–10 kilometer, beroende på terrängförhållanden och förekomsten av fåglar. Rutten kan givetvis vara kortare.

4. Planering av rutten

Taxeraren kan planera sin rutt efter eget val. Rutten kan lika väl dras genom en rätt så enhetlig terräng, som genom en terräng, där traktens olika biotop finns representerade. Rutten får gärna passera platser där fåglar brukar samlas, t.ex. avstjälpningsplatser, utfodringsplatser, isfria vakar och ogräsfält. Det är lättare rapportera fåglarna biotopvis, om rutten inte går genom en alltför splittrad terräng eller långa sträckor på gränsen mellan olika biotoptyper (t.ex. skog/åker).

Rutten bör planeras noggrant på förhand med hjälp av karta och tidigare kännedom om terrängen, så att den blir lagom lång, följer terrängen på ett för taxeringen ändamålsenligt sätt och går att färdas oberoende av snö- och isförhållandena. Vid planerandet av nya rutter är det bäst att kontakta fågeluppföljningen och traktens övriga fågeltaxerare, så att rutterna inte sammanfaller. Det är önskvärt att de lokala ornitologiska föreningarna ser till att rutterna något så när täcker området och att de viktigaste fågelplatserna finns med i taxeringarna. Nya rutter behövs främst i östra och norra Finland. Informera Fågeluppföljningen om du grundar en ny rutt: linnustonseuranta(at)luomus.fi

5. Taxeringsperiod

Taxeringsperiodens längd är alltid två veckor: hösttaxering 1.–14.11, vintertaxering 25.12–7.1 och vårtaxering 21.2–6.3. Om taxeringsperiodens första dag råkar infalla på en söndag, förflyttas hela taxeringsperioden med en dag bakåt och inleds redan på lördagen. Om periodens sista dag igen infaller på en fredag eller lördag förlängs perioden till att omfatta hela veckoslutet. Om vädret är mycket dåligt på den planerade observationsdagen vid taxeringsperiodens slut, är det dock bättre att taxera någon dag senare än den ”officiella perioden” förutsätter, än att helt låta bli.

6. Tid på dygnet

Det är bäst att påbörja taxeringen redan i gryningen. Önskvärt är att vintertaxeringen omfattar hela den ljusa delen av dagen; höst- och vårtaxeringen slutar på grund av den längre dagen något tidigare i förhållande till skymningens inträdande. Den tid man använder för att taxera en viss rutt bör helst vara ungefär densamma varje gång.

7. Förhållanden under taxeringen

Taxeringen bör helst utföras då vädret är bra, så att varken hård vind, dålig sikt (dimma, regn) eller sträng köld försvårar observationsarbetet. I praktiken lyckas detta inte alltid, t.ex. då vädret blir sämre under själva taxeringen. Om vädret är dåligt en stor del av dagen borde taxeringen inställas. Vädrets inverkan på taxeringsresultaten analyseras utgående från väderleksalternativen på blanketten.

8. Taxering i fält

Taxeringen kan utföras antingen ensam eller av en 2–5 personers grupp. Då man taxerar i grupp är det lättare att uppskatta flockarnas storlek och fåglarna är också lättare att hitta (såvida taxerarna inte stör varandra). Alltefter terrängen kan gruppens medlemmar dela på sig och bilda en kedja eller välja olika rutter en del av vägen; sådana tydligt skilda avsnitt adderas fristående till ruttens olika biotoper och totallängd. Metoden bör dock vara densamma vid varje taxering.

Under själva taxeringen rör man sig långsamt framåt, och stannar allt emellanåt för att lyssna, taxera flockar och göra anteckningar. Alla observerade (sedda eller hörda) individer räknas med oberoende av avståndet, stationära fåglar såväl som förbiflygande. Snöförhållandena avgör om man tar sig fram till fots eller skidande. I skärgården kan man använda båt. Ifall rutten består av ”fram och tillbaka”-snuttar räknas fåglarna bara en gång.

Det är skäl att på förhand med hjälp av en karta uppskatta de olika biotopernas andel längs rutten och sedan på svårare ställen kontrollera dessa uppskattningar under taxeringens gång. Biotopens längd, dvs. sträckan man rört sig igenom ifrågavarande biotop längs rutten, beräknas med hundra meters noggrannhet. Följande specialfall bör dock beaktas:

  • I landsbygdsbebyggelse (biotop C) avses med gårdsplan ett område med minst 100 meter i genomskärning.
  • En avstjälpningsplats (biotop A) finkammas ofta så noggrant, att det är bäst att uppge avstjälpningsplatsens diameter som biotopens längd.
  • Om rutten dras längs gränsen mellan två biotoper, t.ex. ett skogsbryn vid en åker eller en skogbevuxen strand, antecknas hälften av sträckan för vardera biotopen.
  • Om man stannar på bestämda utsiktsplatser för att överblicka ett öppet område som hör till en annan biotop, t.ex., en avstjälpningsplats eller en åker, uppskattar man den sträcka man sålunda observerat och inkluderar den i ruttlängden för respektive biotop. Observera! Observationer ut över vatten ökar dock ej ruttlängden för biotop ”övriga” (biotop F).

I anteckningshäftet reserverar man egna kolumner för de viktigaste biotoperna. Sålunda kan observationerna för varje art direkt skrivas in på rätt ställe. Ett annat alternativ är att man för de sex huvudbiotoperna använder förkortningar, som man lätt kan lära sig. Då betyder t.ex. listan ”talgoxe c3 + cl + e2 + c5”, att man i landsbygdsbebyggelse påträffat 3 + 1 + 5 och i skog 2 talgoxar.

Biotoperna är

  1. Avstjälpningsplats
  2. Stadsbebyggelse (byggnader, gårdar, parker, små isfria vattendrag, hamnar, fylljordar m.m. i förorter)
  3. Landsbygdsbebyggelse (spridda byggnader, gårdsplan, trädgårdar osv.; med gårdsplan avses ett område med minst 100 meter i genomskärning).
  4. Åker (åkrar utanför gårdsplan och betesmarker).
  5. Skog
  6. Övrigt. Alla obestämda och problematiska biotopfläckar samt andra biotoper: vattendrag, strandängar, myrar, fjäll osv., uppräknas på nedre kanten av blanketten 1A. Till biotop F räknas också fåglar som tydligt passerar i sträckflykt (t.ex. en högt flygande korp).
  7. Kalhygge eller plantbestånd som är under 5 m högt.
  8. Vass eller strandbuskage.

Fåglar som rör sig planlöst på korta sträckor antecknas såsom hemmahörande i den biotop där de observerats (t.ex. en gulsparvflock som flyger hit och dit ovanför en åker). Om flocken håller till mittemellan två biotoper (t.ex. en del av en orrflock befinner sig ute på en åker, resten i träd i skogsbrynet), antecknas läget vid observationstillfället. Vid avstjälpningsplatser och utfodringsställen medräknas däremot även individer som vistas i närheten, ditlockade av den goda tillgången på föda. Som en allmän regel i dylika gränsfall kan sägas, att man använder sitt sunda förnuft; huvudsaken är att samma praxis tillämpas vid varje taxering.

I början på blanketten 1B frågas efter antalet fågelbrädor och utfodringsplatser. En utfodringsplats bjuder på riklig och mångsidig föda. En fågelbräda är igen en anspråkslös utfodringspunkt, t.ex. en automat eller en talgboll. Bara de utfodringsplatser och fågelbrädor antecknas som lätt urskiljs längs med rutten och vars fågelgäster det går att taxera.

I artlistan finns de allmännaste vinterfåglarna och -däggdjuren, resten antecknas på 1A på området reserverat för tilläggsarter. Man kan använda svenskspråkiga, finskspråkiga eller vetenskapliga namnförkortningar (3+3 bokstäver). Arterna rapporteras biotopvis, också tilläggsarter (t.ex. ”berglärka 1 D” betyder att man observerat en berglärka på en åker). Fåglar som passerar i sträckflykt markeras till biotop F.

I fält är det önskvärt att bestämma åldern (ung/gammal) för de arter vars ålder med säkerhet kan bestämmas (t.ex. svanar, duvhök, måsar och koltrastar). Största delen av fåglarna kand dock inte åldersbestämmas i fält.

Könsbestämning av vatten- och hönsfåglar, hackspettar, koltrast, sparv, bofink, korsnäbbar och domherre rekommenderas. Könen kan rapporteras på elektroniska blanketten och 1B-blanketten. Hos vissa arter ser unga hanar ut som honor och de antecknas således som hondräktiga. Alla observerade fåglar behövs inte könsbestämmas, redan uppgifter om en flock befrämjar vår kunskap om hanarnas och honornas övervintringsbenägenhet.

Var noggrann med artbestämningen. Till exempel bara de korsnäbbar som kan artbestämmas antecknas som mindre, större eller bändelkorsnäbb, för övrigt skriver man endast Loxia sp. Det finns ingen användning för så vaga observationer som småfågel sp. eller sjöfågel sp. Om man under taxeringen ser en sällsynt art, för vilken gäller att alla observationer bör kontrolleras av den lokala (LRK) eller den riksomfattande raritetskommittén (RK), bör man göra noggranna anteckningar, fylla i en raritetsblankett och skicka in den till kommittén (på taxeringsblanketten omnämner man dessutom, att LRK eller RK har underrättats).

9. Tolkning av observationerna

Om man inte kan uppskatta det exakta antalet individer i en flock, nöjer man sig med ett ungefärligt värde. Till exempel för en blandad flock av mesar, kungsfåglar och trädkrypare hinner man vanligen bara få reda på flockens ungefärliga storlek och artbestämma en del av fåglarna, varvid man på basis av dessa fakta skall uppskatta antalet individer för varje art. Det är också vanligen omöjligt att få reda på det exakta individantalet för de olika arter, som besöker en livligt frekventerad utfodringsplats. Fåglarnas läten kan också användas för en grov uppskattning av individantalet: oftast går det att skilja mellan en ensam fågel (anteckna: 1) eller flera individer (anteckna: minimiantalet). Det är viktigt, att varje taxerare alltid använder en och samma metod.

10. Blankettens ifyllningsanvisningar

Helst ifylles blanketten genast efter taxeringen, då det ännu är möjligt att komplettera eventuella bristfälliga punkter i anteckningarna. Observationerna sparas elektroniskt på Artdatacentrets sidor (närmare ifyllningsinstruktioner hittas där) eller på en pappersblankett, som skickas till Naturhistoriska museet. 

Om du använder pappersblankett tag en kopia av blanketten för eget bruk. På den finns viktig basfakta, som hålls samma för varje taxering (t.ex. ruttnummer och enhetskoordinater). Om du sparar observationerna elektroniskt sparas ruttens basfakta automatiskt och är färdigt ifyllt när du följande gång öppnar en ny blankett. Pappersblanketten ifylles med tydlig handstil, blyertspenna och med STORA BOKSTÄVER. Numeriska uppgifter (t.ex. temperatur och klockslag) antecknas alltid på fältets högra kant. Bokstävernas ifyllning (t.ex. kommun) börjas alltid på vänstra kanten.

På 1A blanketten fyller man i uppgifter angående rutten och taxeringen. Taxeraren fyller i själv ruttnumret av en gammal rutt, men ruttnumret av en ny rutt tilldelas av museet (Fågeluppföljningen). Med planerade kommande taxeringar avses de taxeringar som taxeraren tänker utföra på rutten. Taxeringskommun förkortas enligt Fågeluppföljningens lista över kommuner (oftast kommunens 6 första bokstäver). Om rutten går genom flera kommuner antecknas den kommun inom vilken huvuddelen av rutten finns. Ruttens enhetskoordinater tilldelas av Fågeluppföljningen.

Väderleksuppgifterna beskriver taxeringens genomsnittliga förhållanden. Exempelvis temperaturen uppmäts ofta före och efter taxeringen, men på blanketten antecknas taxeringens medeltemperatur med en grads noggrannhet. Vindens, siktens och molnighetens genomsnittliga förhållanden uppges genom att kryssa för rätt alternativ på en skala från 1-4. Snötäcke, vattendrag och istäcke antecknas som den kod som bäst motsvarar förhållandena under taxeringen.

Rönnbärens, tall- och grankottarnas relativa riklighet under taxeringen märks också ut på blanketten. Koden för rönnbärsläget på hösten hålls naturligtvis samma genom hela vintern, men rönnbärsläget vid taxeringen skall uppskattas vid varje taxering. Färska grankottar är släta och nära ändan på kvisten (beakta ej gamla kottar som är burriga och hänger på kvistens inre delar). Det är bra att få en uppskattning om tallkottarnas riklighet redan på hösten, eftersom kottarna i träden täcks ofta av snö på vintern.

Tilläggsinformation hjälper oss att förstå taxeringsresultat:

Snötäcke: Hade träden och barken mycket, litet eller inte alls snö och is? Trädens snö- och istäcke är av stor vikt för fåglarnas födosök och uppges inte av väderstationerna. Var snötäcket på marken mjuk eller hade den en skarp skare som möjligtvis försvårade hönsfåglarna att gräva sig en snögrotta?

Bärfågelmaximum: Hur väl sammanföll taxeringen med bärfåglarnas förekomstmaximum?

Trädens fröproduktion undersöks med uppgifter om antalet gråsiskor, grönsiskor och korsnäbbar som äter av fröna. Därför är det viktigt att uppge antalet fåglar som äter i björkar, alar, gran, tall och på marken under träden. I tabellen beaktas inte fåglar som letar föda annanstans, t.ex. på en utfodringsplats. De antecknas istället på blankett 1B.

På blankett 1B uppges biotopernas fördelning med hundra meters noggrannhet (t.ex. a 200 m, b 600 m, osv.)

11. Upprepning av taxeringen

Grundprincipen är att taxeringen upprepas år efter år på samma sätt. Det är också viktigt att taxera rutterna så regelbundet som möjligt, eftersom man följer förändringarna i bestånden främst genom att jämföra resultaten från samma rutter mellan (a) två på varandra följande taxeringar under en och samma vinter (t.ex. vinter- och vårtaxering), eller (b) motsvarande taxeringar utförda under två på varandra följande år.

För att resultaten så bra som möjligt skall kunna jämföras rekommenderas, att taxerargruppens storlek förblir densamma och att åtminstone en del av taxerarna är desamma under olika taxeringar. Om en person av någon orsak inte kan utföra sin taxering, borde han söka en ersättare. Det vore bra om lokalföreningen kunde utnämna en person, som ansvarar för vinterfågeltaxeringen och som varje höst försäkrar sig om, att de ordinarie rutterna blir taxerade. Samtidigt är det möjligt att planera eventuella nya rutter så, att de gör största möjliga nytta.

Biotopfördelningen längs rutten kan förändras, oftast genom människans inverkan. Det är önskvärt, att rutten ej ändras även om terrängen radikalt förändras – annars skulle man ju inte kunna följa med miljöförändringarnas inverkan på fågelfaunan. Om man blir tvungen att förkorta, förlänga eller ändra på ruttens längd skrivs de nya biotoplängderna på raden Ruttens längd och förändringarna i meter på raden Ruttens förändringar. Förändringarna måste också uppdateras på kartan. På pappersblanketten uppdateras biotoplängderna på blankett 1B, och orsakerna till förändringarna skrivs på slutet av blankett 1A. På elektroniska blanketten skrivs orsakerna i kommentarsfältet.

Ansvarig person: 
Hanna Hyvönen
15.3.2021