LUOMUS

Naturhistoriska centralmuseet

Anvisningar

  1. Bakgrund och målsättning
  2. Utrustning och taxeringstid
  3. Val av rutt och sektorer
  4. Taxeringsperiod
  5. Klockslag
  6. Väder
  7. Taxering i fält
  8. Tolkning av observationer
  9. Ifyllning av blanketten
  10. Taxeringens upprepning
  11. Taxering av strandfåglar
  12. Taxering av sjöfågelkullar
  13. Inventeringsslinga på storsjöar

1. Bakgrund och målsättning

I Finland har man sedan 1920–1930-talen systematiskt taxerat häckande insjöfåglar. Tyvärr kan endast taxeringsmaterial från och med 1960-talet jämföras med dagens taxeringsresultat. Till en början användes enbart inventeringsslingor för att uppskatta sjöfågelbeståndet (lommar, doppingar, andfåglar, måsar och sothöna), men på 1980-talet utvecklades en punkttaxeringsmetod i synnerhet för uppföljning av årliga beståndsförändringar hos sjöfåglar. Punkttaxeringen gör det möjligt att snabbt få en representativ bild av traktens sjöfågelbestånd.

Punkttaxeringen uppföljer förändringar i häckningsbestånd från år till år i vattendrag i olika delar av Finland. Med hjälp av taxeringen undersöker man också bakomliggande orsaker till förändringarna. Dessutom är de till nytta när man planerar jaktvård och populationsskattning.

Inventeringsslingor används för att biotop- och områdesvis insamla data om häckande sjöfågelbestånd och arternas täthetsförhållanden på avgränsade vattenområden. Man strävar till att uppskatta områdets helhetsbestånd, eftersom man då kan undersöka hur yta, vattnets näringshalt och mängden vattenväxter dikterar fågelbeståndet. När inventeringsslingor taxeras årligen och jämförbart kan uppsamlad information användas för att uppfölja både fågelbestånd och miljöns tillstånd.

Anvisningarna nedan lämpar sig för inventeringsslingor på små och medelstora sjöar, träsk och havsvikar. Specifika anvisningar för storsjöar och skärgårdstaxeringar presenteras i kapitel 13.

2. Utrustning och taxeringstid

Punkttaxering

Du behöver en kikare och/eller tubkikare. Taxeringspunkter och -sektorer märks ut på en grundkarta (1:20 000). Observationerna antecknas i ett anteckningshäfte eller elektorniskt på fält. Taxeringstiden för en punkt är vanligen 5-15 min. och således hinner man inventera till och med tiotals närliggande punkter under en förmiddag.

Inventeringsslinga

Förutom kikare, grundkarta och anteckningsmaterial är det bra att använda sjökort eller förstoringar av grundkartan för att se alla detaljer på strandlinjen.  När man taxerar till fots har man nytta av en tubkikare. Med båt hinner man taxera ca 50 ha i timmen, på karga storsjöar ännu större områden. 

3. Val av rutt och sektorer

Punkttaxering

Punkttaxeringen kan utföras för ett träsk, en sjö, sjö- eller havsvik, havs- eller flodstrand. Det är önskvärt att taxeringar utförs på traktens alla vattentyper för att få en representativ bild av området. Planera en punktrutt som består av 1-10 (eller fler) lätt åtkomliga punkter, helst på flera områden. Punkternas krav:

  • Från punkten kan en taxeringssektor avgränsas med hjälp av bestående landmärken (t.ex. ö, udde, klippa). Sektorn ritas på ett papper eller i elektroniskt format och skickas till Fågeluppföljningen.
  • Punkten skall ha en obehindrad sikt till sektorn. Årliga förändringar i vattenväxtlighet (t.ex. vassbestånd) och ljusförhållanden får inte utgöra ett hinder för att upprepa taxeringen på ett jämförbart sätt.
  • Fåglarna skall alltid kunna artbestämmas med kikare eller tubkikare även från sektorns andra ända (också med tubkikare från kortare avstånd än en kilometer). Sektorns storlek bestäms av att fåglarna inom sektorn skall kunna artbestämmas.
  • Tillträde till punkten är under alla förhållanden tryggat (också när det svämmar över på våren).
  • Punkten får inte finnas på ett ställe som utsätter känsliga arter (t.ex. storlom, trana, svanar och brun kärrhök) för störning då man tar sig till och från punkten samt vistas där.

Lämpliga punkter är uddspetsar, strandklippor, fågeltorn och bryggor. Optimala ljusförhållanden i medljus finns på östra och södra delarna av vattendraget.

Samma mål, t.ex. en sjö, kan ha flera punkter så länge som sektorerna inte sammanfaller. Erfarna taxerare kan välja sina punkter så att sektorerna tangerar varandra och möjligen omfattar hela sjön. 

Inventeringsslinga

Taxeringsområdet kan vara ett träsk, en sjö, sjö- eller havsvik, havs- eller flodstrand. Det är önskvärt att taxeringar utförs på traktens alla vattentyper för att få en representativ bild av området. Inventeringsslingan planeras enligt fältkännedom och med hjälp av en karta. Slingan omfattar en eller flera taxeringsmål och skall helst befinna sig helt inom samma 10 x 10 km enhetskoordinatruta. Rutorna kan du studera närmare här: http://koivu.luomus.fi/ykj/ykj.php

Skicka en karta till Fågeluppföljningen över din inventeringsslinga efter att du gjort inventeringarna för första gången. Bilden kan skickas elektroniskt (linnustonseuranta@luomus.fi) eller per post. 

4. Taxeringsperiod

Taxeringen utförs på samma punkt(er) eller slinga två gånger i slutet av våren med två veckors mellanrum. Första taxeringen görs i början eller i mitten av maj (en vecka efter islossning), andra i slutet av maj eller början av juni (två veckor efter första taxeringen).

Under till väderförhållanden normala vårar fördelas taxeringsperioderna enligt anvisningarna nedan. Först uppges lämpligaste perioden och inom parentes taxeringsperiodens gångbara datum som inkluderar ett veckoslut. Taxeringsperioderna grundar sig på antagandet att isarna smälter i södra delarna av landet i slutet av april och i norr 3-4 veckor senare. Rekommendationerna för taxeringstiderna i Lappland är minst tillförlitliga och kan variera mycket från år till år.

Område 1. taxeringen 2. taxeringen
Södra och sydvästra Finlands kustområde 8.–10.5.
(1.–13.5.)
20.–25.5.
(19.–27.5.)
Södra och mellersta Finlands inlandsområde 10.–15.5.
(8.–16.5.)
25.–30.5.
(23.–31.5.)
Norra Finland 20.–25.5.
(18.–26.5.)
30.5.–6.6.
(30.5.– ca 10.6.)

Taxeringen borde sammanträffa med den korta tidsperiod då häckande fåglar ankommit men parrelationerna inte ännu brutits. Rastande flockar borde helst inte längre förekomma i och med att de kan ”störa” taxeringen. Lämpligaste taxeringsdatumet beror på områdets geografiska läge, typ av vattendrag och artuppsättningen av häckande fåglar.

Om vattendraget enbart bebos av t.ex. gräsänder, krickor och knipor (på kargare vattendrag) kan andra taxeringen slopas. Om det däremot förekommer häckande årtor, bläsänder, viggar eller småskrakar är andra taxeringen nödvändig. Sångsvanens och kanadagåsens häckning bekräftas också pålitligast under den senare taxeringsperioden. Stjärtandens, skedandens och salskrakens häckning kan tolkas under första eller andra taxeringen beroende på område och vattendrag. Det rekommenderas dock att båda taxeringarna utförs i alla vattendrag eftersom det på förhand är svårt att förutspå det häckande artbeståndet.

Om hanarna redan bildat omkringvandrande flockar (av över 4 individer) är artens taxering inte längre tillförlitlig. Taxeringsperioden borde optimeras så att häckningsresultatet från så många sjöfågelarter som möjligt insamlas. Med andra ord skall taxeringstiden årligen fastslås med omtanke. Det är speciellt viktigt att vänta tills rastande flockar flyttat vidare. De mest problematiska arterna är kricka (rastande flockar under sena vårar i första taxeringen, ifall taxeringen utförs för tidigt), bläsand (icke-häckande och rastande fåglar kan ställvis försvåra taxeringsperiodens bestämning), skedand och årta (en del av populationen lägger redan ägg när sena par först anländer till sina revir) samt stjärtand (rastande fåglar dröjer kvar speciellt i södra Finlands fågelsjöar fram till första eller t.o.m. andra taxeringen). Under sena vårar är taxeringen speciellt problematisk i norra Finland på grund av att arter från både första och andra taxeringen inleder sina häckningar nästan samtidigt.

5. Klockslag

Taxeringen görs helst på morgonen eller förmiddagen (ca kl. 6–13) men inte på kvällen. En tidig morgon har ofta optimala vind- och ljusförhållanden. Fiske eller dylikt får ej störa fåglarna före taxeringen.

6. Väder

Taxeringen bör utföras under gynnsamt väder: vindstilla och soligt eller uppehållsväder. Dimma, regn och hård vind stör taxeringen och bör undvikas.

7. Taxering i fält

Punkttaxering

Fåglarna störs så lite som möjligt när man anländer till taxeringspunkten. En fågel som flytt taxeraren från sektorn räknas med. I ett häfte antecknas taxeringsområdets namn, punktnummer (på finska paikka), datum, klockslag (med en minuts noggrannhet), väder och taxerare. Taxeringen försnabbas om en annan person antecknar observationerna.

Med kikare eller tubkikare observeras i lugn takt hela sektorn genom att systematiskt framskrida med blicken åt ett håll. Även dykande fåglar noteras och speciell noggrannhet bör fästas i fåglar på strandlinjen eller delvis dolda av växtligheten. Alla fåglar artbestäms och könsbestäms (ändfåglar) och observationerna antecknas i den takt de görs. När man når sektorns andra ända görs ännu en snabb granskning med kikare eller tubkikare till synfältets kanter, sektorns mittdelar och taxeringspunktens närområden. Samtidigt skall man akta sig för att inte räkna samma fåglar två gånger. Anteckna taxeringens sluttid med en minuts noggrannhet.   

Ensamma fåglar, par, grupper och flockar antecknas skilt för sig. Om en fågel simmar från eller till sektorn räknas den med i resultaten. Fåglar som flyger ovanför och omkring sektorn men inte landar antecknas på taxeringsblanketten. De tolkas dock inte som häckande par. Fåglar som målmedvetet flyger över sektorn, tydligt migrerar eller som klart inte häckar på området antecknas likväl på blanketten men tolkas inte som häckande par.

Taxeringstiden beror på sektorns storlek, strandlinjens enhetlighet, växtlighet och fåglarnas antal. Taxeringen skall ej förhastas men onödigt kvardröjande bör undvikas. Taxeringstiden på varje punkt antecknas för att tiden skall hållas förhållandevis konstant från år till år. Om någon individ inte kan t.ex. artbestämmas under egentliga taxeringstiden p.g.a. kontinuerligt dykande, kan man återkomma till fågeln efter taxeringens slut och anteckna den sedan i resultaten. Övriga observationer som enbart gjorts efter taxeringens slut räknas inte med i resultaten.

Om ett taxeringsområde (t.ex. en sjö, ett träsk eller en vik) har flera intilliggande sektorer (taxeringspunkter) bör sektorerna räknas efter varandra under samma morgon. Anteckna fåglar som flyger eller simmar från en sektor till en annan för att undvika att räkna dem på nytt.

Inventeringsslinga

Inventeringsslingan planeras enligt ljusets riktning, växtlighet och gynnsamma fågelställen. Det lönar sig att börja på de mer fågelfattiga områdena och avsluta slingan på de gynnsammaste ställen.

Fåglarna störs så lite som möjligt när man anländer till inventeringssektorn. I anteckningshäftet antecknas inventeringsslingans namn, datum, taxeringstid, väder och taxerare.

Inventeringsslingan räknas till fots eller med båt. När man rör sig med båt på större sjöar underlättas taxeringen ifall en person ror och observerar fåglar, medan den andra artbestämmer och antecknar. Dykande fåglar räknas från lämpliga spaningspunkter så att man hinner artbestämma dem innan de flyr undan båten. Små och ihop växande sjöar är bättre att inventera till fots.

Området forskas genomgående. Speciell uppmärksamhet bör fästas vid vikar, dikar, vasskanter och andra områden som änderna vistas i. Om ett område kan inventeras pålitligt med kikare eller tubkikare behöver man inte besöka stället. Bland annat sothönor har en tendens att gömma sig bland växtligheten och därför är det bra att räkna dem från ett tillräckligt avstånd. Tranans och andra känsliga arters boplatser kringgås från ett så långt avstånd att ruvande mödrar inte störs. Om man trots allt skrämmer iväg modern från boet avlägsnas man omedelbart så att ruvandet kan fortsätta.

Fåglarna artbestäms och könsbestäms (andfåglar) och observationerna antecknas i den takt de görs, t.ex:

gräsand ♂♀ + ♂ + ♂♀ + ♂ + 3♂♂ + 2♂♂ 1♀,

där ♂ = ensam hane, ♂♀ = par, 3♂♂ = en grupp på tre hanar osv. Även tydliga flockar och flyttande fåglar antecknas (t.ex. 5♂♂ 3♀♀, 10 exx. flock) och nämns på blanketten, men de tolkas inte som häckande par.

Speciell uppmärksamhet skall fästas vid fåglar i rörelse. Flykt- och simriktning samt landningsställe antecknas för att undvika att samma fåglar räknas två gånger. På stora sjöar med riklig växtlighet är det bra att nedteckna observationerna på kartbotten. Om två närliggande områden taxeras på två på varandra följande dagar skall de fåglar beaktas som flyttat sig mellan områdena (allmänt beteende hos bl.a. viggar). Individer som flyttat på sig antecknas på det område där de till slut stannade.

Taxeringen utförs raskt men omsorgsfullt. Trots detta är det stundom svårt att bedöma huruvida en viss individ redan antecknats eller ej. I dessa fall bör sunt förnuft användas och hålla fast vid samma taxeringsmetod från år till år.

När inventeringsslingan avslutas antecknas sluttiden. 

8. Tolkning av observationer

Materialet analyseras som antal par, inte individer. I resultatsblanketten är det dock viktigt att anteckna alla observerade individer. Som häckande par tolkas (inom parentes observationsanteckningar):

Andfåglar (med undantag av Aythya-dykänder)

  • ett ensamt par (♂♀)
  • en ensam hane (♂)
  • hanar i grupper om 2–4 (2–4 ♂♂ = 2–4 par)
  • små hangrupper som jagar en hona (2–4 ♂♂ 1 ♀ = 2–4 par)
  • ensamma honor (♀) ifall deras totala antal överskrider hanarnas.

Brunand och vigg (tydligt överskott av hanar)

  • totala antalet honor (♀♀).

Knipa

  • (könsmogen) hane i sommardräkt (♂)
  • par (♂♀).

Sothöna

  • ensam fågel (nära stranden)
  • par (två fåglar tillsammans)
  • revirstrid (= 2 par)
  • individer som setts och hörts (på skilda revir) på taxeringsområdet

Lommar och doppingar

  • ensam fågel
  • par (= två individer tillsammans).

En del av skäggdoppingkolonin kan vara undanskymd av växtligheten. Om parantalet inte kan uppskattas rapporteras totala antalet observerade individer utan att tolka dem som par.

Svanar och gäss

  • ett par (två fåglar tillsammans i sommardräkt) vid ett (sannolikt) bo

Måsar

  • ensam fågel eller ett par vid ett sannolikt bo (t.ex. ruvande fågel)

Koloniernas parantal kan uppskattas genom att räkna bona eller ruvande fåglarna. Man kan också räkna alla häckande fåglar och dividera summan sedan med två (båda mödrarna är ofta på plats). Flockar eller individer som inte ser ut att häcka tolkas inte som par.

Alla fågelgrupper

  • ett bo (men kom ihåg att inte räkna mödrarna som ett annat par!)

Arter som tolkas under första taxeringen: gräsand, kricka, stjärtand, skedand, brunand, knipa, storskrake och sothöna samt av övriga arter enkelbeckasin och sävsparv.

Arter som tolkas under andra taxeringen: storlom, smålom, skäggdopping, gråhakedopping, svarthakedopping, sångsvan, sädgås, kanadagås, snatterand, bläsand, årta, vigg, sjöorre, svärta, småskrake och salskrake samt alla övriga arter (utom enkelbeckasin och sävsparv).

I vissa fall kan tolkningstiden avvika från det ovannämnda. I vattendrag i södra Finland kan stjärtänder och krickor under vissa vårar dröja kvar under första taxeringen. Ett salskrakepar som observerats i södra Finland under den första taxeringen fortsätter med stor sannolikhet sin färd norrut. Om samma par däremot observeras i norra Finland under första taxeringen tolkas det som häckande.

9. Ifyllning av blanketten

När du rapportera observationer från ett alldeles nytt område se till att skicka in (antingen elektroniskt eller som papperskopia) en karta över taxeringssektorn och –punkter eller –slingan. Kartan skall vara så noggrann att vem som helst kan upprepa taxeringen med hjälp av den.

Observationerna rapporteras elektroniskt på Laji.fi-sidorna. Registrera dig först som användare uppe på högra hörnet på framsidan. Väljd sedan Spara observationer (Tallenna havaintoja) --> Sjöfågeltaxering (Vesilintulaskenta). Du hittar blankettens ifyllningsanvisningar på Laji.fi-sidorna. 

Om du så vill kan du rapportera resultaten på en pappersblankett som sedan sparas på Naturhistoriska museet. Pappersblanketter kan utskrivas (se Taxeringsblankett (pdf)) eller skickas av museet per post. Specifika anvisningar för ifyllning av banketten hittas här. När du rapportera observationer från ett alldeles nytt område se till att skicka in (antingen elektroniskt eller som papperskopia) en karta över taxeringssektorn och -punkter eller -slingan. Kartan skall vara så noggrann att vem som helst kan upprepa taxeringen med hjälp av den.

10. Taxeringens upprepning

Resultatens jämförbarhet förutsätter att taxeringen upprepas lika under så många på varandra följande år som möjligt. Taxeringen upprepas

  • inom exakt samma sektorer
  • helst av samma taxerare
  • i bra väder
  • i enlighet med årliga variationer som sker i vårens framskridande och fågelflyttningen (i praktiken under normala år avviker taxeringsdatumet med några dagar mellan åren).
  • Om en rutt har flera punkter taxeras punkterna i samma ordningsföljd från år till år
  • En inventeringsslinga karteras längs exakt samma rutt, taxeringshastighet och cirkulationsriktning. Taxeringens starttid kan variera med 2-3 timmar.
  • Om taxeringen avviker väsentligt från det tidigare bör det omnämnas på blanketten
  • Undvik tranans, svanens och andra känsliga arters boplatser när du taxerar

11. Taxering av strandfåglar

Punkttaxering

Om man är ivrig och uppslukad av taxeringen kan även strandfåglarna räknas. På strandzonen (strandträsk, strandäng, buskage, sandfält mm. men ej strandåkrar eller -skogar) räknas i första hand häckande vadare och tättingar. I samband med första taxeringen tolkas enkelbeckasin och sävsparv, i samband med andra taxeringen rödbena, drillsnäppa och sävsångare (revir märks ut under båda taxeringarna, men parantalet under någondera gången). Om man så vill kan övriga strandarter också antecknas standardiserat på blanketten.

Strandfåglarna räknas efter egentliga sjöfågeltaxeringen genom att lyssna och observera under exakt 5 minuter från taxeingspunkten. Parantalet dikteras av antalet observerade revir (indikeras oftast av sjungande eller spelande hanar och par) och antecknas på blanketten (vid behov i övriga arter).

Inventeringsslinga

Strandfåglarna kan också räknas i samband med inventeringsslingan ifall de inte stör sjöfåglarnas observation allt för mycket.

På strandzonen (strandträsk, strandäng, buskage, sandfält mm. men ej strandåkrar eller -skogar) räknas i första hand häckande vadare och tättingar. Om man så vill kan övriga strandarter också antecknas standardiserat på blanketten. Parantalet dikteras av antalet observerade revir (indikeras oftast av sjungande eller spelande hanar och par) och antecknas på blanketten (vid behov i övriga arter).

Om hela strandzonen inte kan taxeras från båt eller strand tas bara den sektor som går att observera med i taxeringen. Samma sektor räknas från år till år, trots att hela strandzonen under senare år skulle gå att observera. Det viktigaste är att alltid hålla samma taxeringspraxis och –sektor för att resultaten skall vara jämförbara mellan åren. Meddela Fågeluppföljningen ifall du blir tvungen att ändra på taxeringen.   

12. Taxering av sjöfågelkullar

Kulltaxeringen strävar till att uppfölja årliga variationer i häckningsframgång. Kullar borde taxeras från samma områden som häckningsbestånden tolkas ifrån. Kullarna kan taxeras enligt samma metodik som punkttaxeringen och inventeringsslingan (se kapitel 7). Alla observerade sjöfåglar antecknas omsorgsfullt: ensamma adulta, ungar, och kullar i sällskap med sina mödrar (även ungarnas antal och åldersklass). Taxeringen utförs en gång 1.–20.7. beroende på områdets geografiska läge, artuppsättning och häckningens inledning. När taxeringen görs som en inventeringsslinga bör stränder som är täckta av växtlighet observeras noggrant, eftersom halvdykarkullar ofta håller sig gömda där.

De som är intresserade av kulltaxeringar kan kontakta LUKE (Naturresursinstitutet) som koordinerar taxeringarna och sammanfattar resultaten. 

13. Inveneringsslinga på storsjöar

Om man ämnar taxera en längre inventeringsslinga behöver man en rodd- eller motorbåt, grundkarta (1:20 000) samt en bottenkarta där observationer antecknas i. Eftersom taxeringssektorn är stor måste man reservera flera timmar för inventeringen. En tubkikare kan vara till nytta när man räknar fåglar på längre håll.

Sektorn kan bestå av en hel sjö eller delar av en storsjö, varvid sektorns gränser borde bilda en logisk helhet. Vikar, stränder, uddar, ökedjor mm. fungerar som tydliga gränser. Sektorn kan variera från ett par till tiotals kvadratkilometer.

Sektorn delas upp i följande delområden enligt stränder, växtlighet och häckande fågelarter:

  1. Skärgård (farleder); som typarter storlom, skrakar, måsar, tärnor (på taxeringsblanketten antecknas taxeringsområdets typ till 1)
  2. Skogsskärgård, skogsstränder; som typarter knipa, drillsnäppa, fiskmås (på taxeringsblanketten antecknas taxeringsområdets typ till 8 samt en kort beskrivning av området)
  3. Karg vik; samma typarter som i typ 2 (på taxeringsblanketten antecknas taxeringsområdets typ till 8 samt en kort beskrivning av området)
  4. Övergödd vik; som typarter skäggdopping och bläsand (på taxeringsblanketten antecknas taxeringsområdets typ till 2).
  5. Kraftigt övergödd, grund vik; som typarter skäggdopping, bläsand och flera vassarter (på taxeringsblanketten antecknas taxeringsområdets typ till 4).

Delområden skall vara logiskt begränsade helheter som är lätta att taxera t.ex. under en morgon eller på ett enhetligt sätt. Öar, vikar, uddar och andra viktiga häckningsplatser är bra att uppdela i skilda delområden.

Taxeringssektorn inventeras 1-2 gånger i under våren och försommaren beroende på häckfågelbeståndet och taxerarens krafter. Taxeringstiden bestäms förutom av sjöfåglarnas fenologi också av isarnas lossning. Om häckfåglarna domineras av tidigt häckande arter (se kapitel 4) kan tillfredsställande resultat uppnås med bara en taxeringsgång. Den görs i södra och mellersta Finland ungefär 10.–25.5. och i norra Finland kring maj-juni månadsskiftet. Den andra taxeringen 1.–5.6. ger en pålitligare bild av senare häckande arternas (farledernas bläsänder, vigg, storlom, skäggdoppingar, silltut) parantal. En omfattande inventering inkluderar en tredje taxering 15.–20.6 för att tolka häckande tärnor och sent anländande måsar (i synnerhet silltrutar). Om du utför en tredje taxering kan du anteckna observationerna på blankettens nedre fält. I varje taxering antecknas alla arter och observationer och parantalet tolkas enligt de artspecifika anvisningarna (se kapitel 4).

Ett delområde i taget taxeras. Planera på förhand en snabb båtrutt från vilken fåglarna på vattenområden, stränder och öar kan räknas. Ofta är det lättast att först färdas nära fastlandsstranden och sedan ta sig runt öarna. Lägg märke till fåglarna flygriktning för att inte räkna samma flock två gånger. Försök att räkna fåglarna från ett tillräckligt avstånd så att de inte skräms iväg. Ruvande måsar räknas innan de flyger fram för att försvara sitt bo. Om bona inte kan räknas på avstånd p.g.a. växtlighet, stenighet eller öns storlek kan man stiga i land.    

Varje delområde räknas som skilda ställen (laskentapaikka) och rapporteras på skilda taxeringsblanketter. Parantalet tolkas enligt anvisningarna i kapitel 8. Rutten (reitti) utgörs av hela forskningsområdet dvs. alla delområden.

Upprepa taxeringen under så många på varandra följande år som möjligt och alltid på samma sätt. För att resultaten skall vara jämförbara krävs det att taxeraren har tidigare erfarenhet av taxeringar på storsjöar.

Det är möjligt att också räkna strandfåglar i samband med storsjötaxeringar. Se kapitel 11 för närmare instruktioner.  
 

Källor
  • Vesilintujen pistelaskentaohjeet (P. Koskimies, H. Pöysä och R.A. Väisänen) ja vesilintujen kiertolaskentaohjeet (J. Kauppinen, P. Koskimies och R.A. Väisänen) i verket ”Linnustonseurannan havainnointiohjeet” (P. Koskimies och R.A. Väisänen). Helsingfors universitet, Eläinmuseo, 2. upplagan 1988.

Återlämna taxeringsblanketterna så snabbt som möjligt (senast i mitten av juni). Resultaten utnyttjas direkt för bl.a. jaktrekommendationer.

Ansvarig person: 
Sivun vastuuhenkilö: Hanna Hyvönen
30.3.2021