I anvisningarna presenteras först de fasta standardrutterna och sedan de egentliga taxeringsmetoderna som alla taxerare behöver känna till.

• Bilaga: Bestämning av skogstyper

Fasta standardrutterna togs i bruk i juni 2006

De fasta standardrutterna togs i bruk i samband med Finlands tredje fågelatlas. Standardrutterna bildar ett nätverk av linjer som fördelar sig över hela Finland med 25 km mellanrum. Standardrutterna ger således en landsomfattande bild av vår fågelfauna. Alla fågelskådare med en god artkännedom kan delta i standardruttstaxeringarna eftersom:

1. Standardrutterna är färdigt utritade på kartan

Du kan antingen kopiera linjekartan på nätet eller be att Fågeluppföljningen skickar dig kartan per post. Linjens framkomlighet har testats och biotopernas bestämts i inventeringarna under atlasåren.

2. Flexibel taxeringspraxis!

Linjen måste inte inventeras varje år och det går att byta taxerare. 

3. Standardrutterna är viktiga för fågelatlasen och de lokala fågelföreningarna

Linjetaxeringarna ger oss information om fågelarternas antal, täthet och årliga beståndsvariationer. Materialet utnyttjas för att uppskatta fågelbestånden på både riksnivå och på de lokala fågelföreningarnas områden.

4. Standardrutterna främjar naturskyddet och uppföljningen av miljöns tillstånd

Med hjälp av standardrutterna kan vi uppfölja arternas beståndsfluktuationer, risk att dö ut samt jämföra fågelbestånden i skyddsområden och områden som brukas kommersiellt.

5. Standardrutternas observationer utnyttjas inom internationell forskning

Materialet från Finlands linjetaxeringar utnyttjas för att framställa indikatorer som beskriver läget i hela Europas fågelfauna. En stor del av de nordliga och östliga fågelarternas uppföljningsmaterial kommer från standardrutterna i Finland och Sverige. 

Ju oftare en standardrutt inventeras desto värdefullare blir det insamlade materialet. För att rutterna på glesbygden också skulle taxeras hoppas vi på att så många som möjligt inventerar en standardrutt t.ex. nära sommarstugan. 

Standardrutterna har också sina avigsidor:

• En del av rutterna är på glesbygden och således är det inte kostnadsfritt att ta sig fram till dem. En GPS-navigator, som också kostar, underlättar mycket fältarbetet. Om du planerar att inventera fler än två standardrutter kan du kontakta Fågeluppföljningen för att fråga om reseersättningar och om att få låna GPS.
• Ekonomiskogar kan ställvis vara mycket svårframkomliga.

Nätverket av standardrutter

Standardrutterna bildar ett nätverk av 566 linjer i Finland. Varje linje är 6 km lång och de är belägna 25 km från varandra (Bild 1). En del linjer har flyttats på grund av ett stort vattenhinder. Dessutom har man grundat ett par extra linjer (linjerna 5 och 34) för att få med flera tätorter i materialet. Linjer som hamnat på åkermarker har ändrats så att rutten är framkomlig.

Standardrutter kan reserveras via portalen https://laji.fi/linjalaskenta.

Hur man tar sig fram på en standardrutt

De flesta fasta standardrutter går längs med gränsen mellan 1x1 kilometerrutorna i enhetskoordinatsystemet. I de flesta fall påbörjas taxeringen i nordöstra hörnet. Taxeringen görs medsols så att man inte bländas av solen under soluppgången. Startpunktens läge kan variera, eftersom man velat att punkten är lättframkomlig och lätt att hitta. Startpunkten och färdriktningen har utmärkts på kartan. Taxeringen skall utföras likadant från år till år så att materialet är jämförbart. Startpunkten uppges i resultatsblanketten som antalet metrar från nordöstra hörnet när man färdas medsols (Bild 2).

Under taxeringen följer man linjen på kartan så noggrant som möjligt. Om ett nytt hinder byggts på rutten markeras avvikelsen på kartan så att taxeringen i framtiden kan upprepas längs med den nya rutten. Man kan gå runt ett litet hinder (t.ex. övergång av ett dike) genom att för en stund avbryta taxeringen och sedan fortsätta på andra sidan när man återkommit till linjen. Om linjen har ett stort hinder (ny åker, bosättning mm.) markeras den nya avvikelsen på kartan och taxeringen fortsätts så att det 50 m breda huvudstråket är 25 m på båda sidorna om den nya linjen. Om avvikelsen går över 200 m från den ursprungliga linjen avbryts taxeringen. Taxeringen fortsätts när man är igen 200 m ifrån den ursprungliga linjen. Nya hinder numreras på kartan och deras totalantal antecknas i resultaten. Avvikelserna kan ändra ruttens totala längd. Några av standardrutterna finns på naturreservat eller gränszoner. Fågeluppföljningen hjälper taxeraren med anskaffning av tillstånd.

 

Anvisningar för linjetaxering

1. Bakgrund och mål

Målet med häckfåglarnas linjetaxeringar är att utreda arternas parantal, täthet samt fågelbeståndens årsvariationer och långtidsförändrigar i olika livsmiljöer i Finland. Taxeringarna ger snabbt en representativ bild av fågelbeståndet på ett område. Under de senaste 70 åren har ungefär 10 000 linjer taxerats i Finland. Inget annat land har ett lika omfattande kvantitativt långtidsdata över sin fågelfauna som Finland.

Om målet är endast att samla in fågelbeståndens årsvariationer kan taxeringen utföras förenklat en gång om året så att fåglarna räknas från huvudstråket och hjälpstråket, men biotoperna inventeras inte. Samma praxis kan användas av en oerfaren taxerare, så att hen kan koncentrera sig på att räkna och identifiera fåglarna. En sådan taxering motsvarar en punkttaxering, men i en linjetaxering räknas också fåglarna på sträckorna mellan punkterna. I en förenklad linjetaxering insamlas mera observationsdata än i en punkttaxering, men parobservationerna går inte att koppla ihop med biotoperna.

I en mer krävande version bestäms också huvudstråkets biotoper. I praktiken lär man sig snabbt att identifiera biotoperna. Tack vare biotopdatat kan man bl.a. bestämma fågelarternas förekomst i olika livsmiljöer och vilken inverkan miljöförändringar har på fågelbeståndets sammansättning. – Observera att ifråga om en fast standardrutt skickar Fågeluppföljningen dig en fältblankett med färdigt ifyllda biotopuppgifter. Under taxeringen behöver du således endast anteckna förändringar i biotoperna. 

Linjetaxeringen kan också tillämpas om man vill kartera häckfåglarnas tätheter och årsvariationer på en viss vidsträckt biotop, men man inte har tid att använda t.ex. karteringsmetoden. 

2. Tidsbehov, hjälpmedel och förberedelser

Taxeringen kräver en god fågelartkännedom inklusive sång- och varningsläten. Det räcker ungefär 4–5 timmar för att inventera en linje. Under taxeringen behöver man ha med sig fältblanketter (skrivunderlag rekommenderas), karta, kompass, (GPS-navigator), penna och kikare. 

Linjen antecknas på en grundkarta (1:20 000) med 100 meters delstreck som hjälper taxeraren att anteckna observationerna omsorgsfullt och hålla sig på linjen. Om linjen skall upprepas under påföljande år och man inte har en GPS-navigator till förfogande kan linjen markeras i fält med t.ex. plastband. Då behöver man orientera med hjälp av en kompass. Om det finns en flygbild av hög kvalitet över linjen (där också enskilda träd på ett öppet område kan urskiljas) är det lätt att hålla sig på linjen och bestämma biotoper. 

GPS-navigatorn är ett behändigt hjälpmedel i en linjetaxering. Det går också att ladda ned en (gratis) kartapplikation på telefonen, som också utnyttjar GPS. På en GPS-navigator inmatas linjens startpunkt, vändpunkter och slutpunkt. Navigatorn meter den tillryggalagda sträckan och håller taxeraren på linjen genom att meddela om en kursavvikelse. (Det är dock bra att ha även en kompass med sig ifall navigatorn går sönder eller batterierna tar slut.) 

Färdigt ihoplagda fältblanketter kan fås av Fågeluppföljningen. Be om att standardruttens fältblanketter skickas per post eller skriv själv ut dem via portalen. Blanketten innehåller nämligen linjens nyaste biotopuppgifter. För icke-standardrutter kan blanketter själv skrivas ut från Fågeluppföljningens sidor eller be om att de skickas per post. 

De fasta standardrutternas biotoper har bestämts minst en gång, men taxeraren hoppas fästa uppmärksam på förändringar i dem under varje inventering. Om biotopernas bestämning känns krångligt kan du på förhand öva dig på att identifiera olika skogstyper och deras medelhöjder under dina vanliga fågelexkursioner. En oerfaren taxerare rekommenderas först gå genom sin nya linjerutt och anteckna omsorgsfullt biotoperna och möjliga hinder – det underlättar och försnabbar mycket själva taxeringen. Skogstypen berättar om skogens näringsinnehåll och trädens medelhöjd skogens ålder – båda faktorerna har en stor inverkan på sammansättningen och tätheten av häckfågelbeståndet.  

3. Planering av rutten (gäller ej fasta standardrutter)

Linjen planeras på förhand med hjälp av en karta och lokal fältkännedom så att de livsmiljöer som hamnar på linjen – skog, myrmark, åker osv. – förekommer ungefär i samma förhållande på området. På Lantmäteriverkets Kartplats kan du studera och skriva ut fältkartan: http://kansalaisen.karttapaikka.fi/

Taxeringen kan inte kombineras med t.ex. fågelholksgranskningar eftersom observationerna då innehåller ett överskott av hålbyggare. Den vanligaste linjeformationen är rektangulär med 1–2 km långa sidor. Det rekommenderas att taxeringen görs medsols. Kontrollera att linjen inte koncentrerar sig på lättframkomliga livsmiljöer under bekostnad av svårframkomliga (t.ex. snår, myrmarker). Stigarnas kurvor skall inte följas, utan man går längs med linjen tvärs över dem: om linjen skall taxeras från år till år är det dock tillåtet att följa kurvorna. I synnerhet vissa ekonomiskogar och hallonsnår kan vara extremt svårframkomliga. När rutten följer till stor del en stig underlättas själva observerandet och det är också lättare att orientera sig.

4. Taxeringsperiod

Taxeringen görs en gång om året när de sista talrika flyttfåglarna (grå flugsnappare, trädgårdssångare, tornseglare) anlänt, men fåglarnas sångaktivitet inte ännu märkbart sjunkit. Bästa taxeringsperioden är i södra och mellersta Finland 1.–15.6., i norra Finland 10.–30.6. och på fjällområden 15.6.–5.7. Under tidiga vårar informerar Fågeluppföljningen separat om taxeringsperiodens tidigareläggning.  

5. Tid på dygnet

Taxeringen utförs mellan kl. 3.00 och 9.00 i hela Finland, i norra och östra Finland kan man börja tidigare än i västra (solen stiger 30 min. tidigare i Ilomants än i Vasa den 15. juni). Efter en mycket kall natt kan man starta lite senare på morgonen, men ändå så att taxeringen avslutas senast kl. 10. Under en värmebölja kan sångaktiviteten på morgonen förkortas i synnerhet mot slutet av säsongen. Därför borde taxeringen startas och avslutas ungefär en timme tidigare än i normala fall.

6. Vädret under taxeringen

Taxeringen utförs vid uppehållsväder. Om det regnar, blåser hårt eller är kallt kan taxeringen inte utföras. Taxeringen störs i synnerhet av hård vind eftersom det då är svårt att höra fåglarna.

7. Taxering i fält

I taxeringen navigerar man med hjälp av en karta och GPS eller kompass. Man rör sig framåt i lugn takt. Med en god karta behövs stegparsmätning och kompassorientering endast i miljöer som saknar riktmärken (beakta skillnaden mellan magnetisk och geografisk norr när du använder kompass!). Stanna ofta för att lyssna och anteckna observationer med minst 50 meters mellanrum. Vid snabb gång hinner man inte observera alla fåglar, men under långsam gång löper man risk att räkna samma fågel två gånger. Det räcker ungefär 45 min. att inventera 1 km; på ett fågelfattigt och lättframkomligt område ungefär 30 min. (gå inte snabbare än så), på ett fågelrikt och svårframkomligt område t.o.m. 60 min. Stanna inte nära en fågel som varnar energiskt, eftersom den drar till sig fågelpar från hjälpstråket till huvudstråket. För att minimera störning skall taxeringen göras ensam.

Fåglarna framför och på båda sidorna om taxeraren räknas med, fåglarna bakom och snett bakom taxeraren tas inte i beaktande. På så sätt minskas risken att räkna samma fågel flera gånger. Vid linjens slutpunkt räknar man inte med fåglar som finns bortom linjens slut, endast de fåglar som finns fram till slutpunkten. Om linjen har tvära svängar skall den nya riktningen också inventeras i linjeformation: därmed överlappar stråken varandra på ena sidan (här räknas fåglarna två gånger), medan det på andra sidan uppstår en sektor som inte tas med i taxeringen. På öppna landskap skall man inte fästa alltför mycket uppmärksamhet på avlägsna fåglar, koncentrera dig på fåglar som kan ses med blotta ögat.

I linjetaxeringen räknas alla fåglar. Korsnäbbar som inte identifierats till art antecknas som LOXSP. (punkt efter P).

I fält delas paren in på två stråkar: 1) det 50 m breda huvudstråket, som sträcker sig 25 m på båda sidorna om linjen, och 2) hjälpstråket, dit alla fåglar utanför huvudstråket räknas.  Huvudstråket och hjälpstråket bildar tillsammans undersökningsstråket. Fågelns läge i förhållande till linjen antecknas på det stället där fågeln först observerades. En flygande fågel kan också antecknas på huvudstråket om fågeln flyger längs med huvudstråket, eller om t.ex. en sånglärka är i sångflykt ovanför huvudstråket. Individer som flyger tydligt över huvudstråket antecknas i hjälpstråket trots att fågeln först observerades ovanför huvudstråket. 

Uppskattning av avstånd är svårt för alla taxerare i början. Det är vanligt att uppskatta avstånden för korta, varvid huvudstråket får ett överskott av fågelpar. Det lönar sig att mäta sina stegpar i olika terränger och sedan öva sig på att mäta avstånd till sjungande fåglar. Även en erfaren taxerare måste repetera sin uppskattningsförmåga av huvudstråkets längd i början av varje säsong. 

I de flesta biotoperna i Finland finns15–25 % av observationerna på huvudstråket. Huvudstråkets andel kan sjunka till närmare 5 % på fågelfattiga områden, t.ex. i karga skogar i Lappland. Där är största delen av fåglarna avlägsna. På exceptionellt frodiga områden i södra Finland kan andelen däremot vara nära 40 %, eftersom en stor mängd sjungande fåglar hindrar taxeraren från att höra fåglar på längre håll. Om taxerarens huvudstråksandel ständigt är hög lönar det sig att granska sina observationsmetoder. Nedan finns exempel på genomsnittliga huvudstråksandelar från 781 linjerutter under åren 2006–2010 (Norra Finland = Uleåborgs och Lapplands län): 

	Södra Finland %	Norra Finland %
Alla terrestra fågelarter	21,6	16,1
Grå flugsnappare	43,9	36,1
Buskskvätta	33,9	19,1
Ängspiplära	28,1	21,8
Bergfink	22,9	13,9
Bofink	21,7	16,6
Lövsångare	19,9	14,7
Grönbena	12,5	13,1
Storspov	6,5	7,1
Gök	2,1	2,6

Taxeringsresultatens jämförbarhet. Efter din taxering kan du testa jämförbarheten av dina resultat i diagrammet nedan. Om din linje infaller på området mellan de streckade linjerna är resultatet normalt. 

Om du hade färre fåglar än normalt på din linje och din huvudstråksandel var hög kan du fundera på om det berodde på vädret (hård blåst stör observeringen), sångaktiviteten (sångtiden kanske var över), taxeringstiden (när startade taxeringen) och gånghastigheten (tillräckligt långsam takt). Om du börjar t.ex. kl. 5 och det tar en lång tid för dig som nybörjare att anteckna biotoper och fågelobservationer, inventeras linjens slutdel när fåglarnas bästa sångtid är över. Då blir linjens totala observationsmängd låg, men huvudstråkets andel hög i och med att en stor del av observationerna utgörs av sedda och varnande fåglar nära linjen. 

En liten observationsmängd och hög huvudstråksprocent kan också indikera att du kanske borde få hjälp av en erfaren taxerare i att urskilja avlägset sjungande fåglar– något man nog lär sig snabbt.

Det är möjligt att få en exceptionellt låg observationsmängd i Lappland, där vissa linjer finns på karga avverkade skogar eller på toppen av fjäll. Exceptionellt stora fågelmängder kan igen fås i frodiga och mångsidiga biotoper i södra Finland. 

Anteckningarna görs på fältblanketten. Anteckningarna från en halv kilometer ryms på en sida; anteckningarna från kilometerns första och andra hälft görs således på olika sidor. 

Huvudstråkets biotopuppgifter utnyttjas för att utreda biotoptypernas mängd i Finland och fågelarternas fördelning i dem. I slutet av biotopkoden antecknas en uppskattning av trädens genomsnittliga höjd. I öppet landskap görs en uppskattning av hela öppna områdets storlek. Både skogens ålder och det öppna områdets storlek har en stor inverkan på fågelfaunans sammansättning. Trots att biotopernas bestämning i början kan kännas invecklad lär man sig det snabbt (det lönar sig att öva sig på de viktigaste koderna på förhand, så att man inte slösar tid på att grubbla över dem under taxeringen). Undvik att dela in biotoperna alltför småskaligt: rekommendationen är att anteckna biotopens startmeter med 50 meters noggrannhet. Om det t.ex. finns ett smalt lundområde (med stor observerad fågelmängd) mitt i en karg tallmo kan man dock använda sig av större noggrannhet. 

Om det tydligt finns två olika biotoper på huvudstråket antecknas deras andelar på fältblanketten. När man senare sparar sina observationer antecknas biotoperna enligt följande exempel: linjen går 200 m längs med kanten av ett kalhygge så att ¼ av huvudstråkets yta är skog och ¾ kalhygge. Därmed antecknar man på blanketten att 50 m av huvudstråket är skog (hit antecknas observerade skogsarter) och 150 m kalhygge (hit antecknas arterna på kalhygget). 

När man kodar arter finns det 20 vanliga arter som kan antecknas med 1+1 förkortningar (sida 3E). Ungefär hälften av observationerna gäller dessa arter. Övriga arter kan antecknas på fältblanketten med 3+3 förkortningar eller en annan entydig förkortning. Gör dina anteckningar med tydlig handstil så att personalen på Fågeluppföljningen inte får gråa hår av att försöka tolka din fältblankett. 

Observationens typ antecknas då paret eller observationen som representerar paret (dvs. hane, hona, kull, bo) först identifieras. 

När man antecknar stråkets observationer måste man komma ihåg att anteckna observationerna från huvud- och hjälpstråket skilt.  

Huvudstråkets observationer är i princip gjorda i den antecknade huvudstråksbiotopen. Om man vill, kan man dock anteckna en biotopfläck som avviker från huvudstråkets biotop: t.ex. om huvudstråkets biotop är K3K15 (15 m hög frisk granskog) kan man också anteckna på huvudstråket en biotopfläck + observation Hh A2 (varnande trädpiplärka på ett kalhygge mindre än 10 ar, märk väl att så här små fläckar sällan antecknas som huvudstråkets egentliga biotop). 

8. Tolkning av observationerna

Den enhet som används är fågelpar, inte individ. Som par tolkas (1) sedd eller hörd hane, (2) ett par, (3) ensam hona, (4) kull och (5) bo. 

Fåglar som rör sig i flockar kan orsaka tolkningsproblem. Små flockar av tidigt häckande arter (korsnäbbar, stare, sparv, björktrast, kråka, grönsiska) tolkas som kullflockar. Parmängden fås genom att dela flockens individmängd med parets + ungarnas förmodade antal (oftast 5). Med andra ord är 1–5 individer = 1 par, 6–10 individer = 2 par osv. Under taxeringsperiodens slut kan man påträffa även kullar av senare häckande arter. Om arten häckar så sent att en flockobservation inte kan tolkas som en kull (t.ex. tornseglare, ringduva, svalor) delas flockens individantal med två (udda tal avrundas uppåt, dvs. 1–2 individer = 1 par, 3–4 individer = 2 par osv.). 

I linjetaxeringen rapporteras alla fågelobservationer, också tydligt flyttande eller rastande flockar. På så sätt orsakar taxerarens tolkning inte variation i materialet. Fåglar som tydligt flyttar eller stora flockar som samlats för födosök skall dock inte tolkas som häckande par. När man sparar sina observationer är det möjligt att anteckna att arten antagligen inte häckar på området. 

De sjöfåglar och måsar som hör till lokala häckfågelfaunan kan orsaka tolkningsproblem (se anvisningar för sjöfåglarnas taxering) och det går åt mycket utrymme på fältblanketten för rapportering av stora kolonier, t.ex. en skrattmåskoloni. Av en koloni antecknas bara de sedda fåglarna, lämna bort individer som finns längre bort. 

9. Rapportering av taxeringsresultat

Linjetaxeringens resultat rapporteras här. På rapporteringsportalen hittar du anvisningar för hur resultaten skall sparas. I fall av problem kan du kontakta Fågeluppföljningen: linnustonseuranta@luomus.fi. 

Excel-filer används inte längre för rapportering. Vid behov kan resultaten dock antecknas på pappersblanketter och skickas till Fågeluppföljningen.

Det är bra att spara uppgifterna genast under taxeringsdagen, så att möjliga brister på fältblanketten samtidigt kan rättas till. 

10. Upprepning av taxeringen

För att linjetaxeringarna skall täcka hela Finland och så många fågelarter som möjligt lönar det sig att upprepa taxeringen varje sommar men minst två gånger under fem år. 

• Taxeringsdagen hålls samma i förhållande till häckningssäsongens framåtskridande (högst 7 dagars skillnad till första årets taxeringsdag)
• Startpunkt, färdriktning, taxeringstid, gånghastighet och taxeringspraxis hålls så lika som möjligt
• Taxeraren för en fast standardrutt kan bytas. Nya taxeraren får linjens allmänna uppgifter (startpunkt, färdriktning, taxeringsdag osv.) och fältblanketten med de senast uppdaterade biotoperna från Fågeluppföljningen.

Om du upprepar en icke-standardrutt och du har en kopieringsmaskin till förfogande, lönar det sig att göra ett knippe med modellblanketter för fält. Anteckna linjens biotoper med blyertspenna på blanketterna. Ta en kopia av dem för varje ny taxering, och uppdatera biotopförändringarna i modellblanketten.

Returnera blanketterna till Fågeluppföljningen före mitten av juli. Om du startar en ny rutt, skicka en kopia av linjens karta till Fågeluppföljningen. Kartan skall innehålla förutom själva linjen också dess startpunkt (L) och färdriktning med pil.